24 timmar i kloster
Många har bestigit mount Everest, men få har varit med om vad jag varit med om i kulturell upplevelse. Många har bara åkt förbi det fallfärdiga Rongbuk monastery, med blickarna fastklistrade vid Det stora berget. Men vi stannade på vägen. Tack vare Chhirings religiositet släpptes vi in i vad som såg ut att vara obebott, många tusen år gammalt, men som egentligen bara formats av väder och vind. Sprucket vitt tegel, urblekta böneflaggor i vinden, trasiga fönster. Som taget ur en Indiana Jones film.
Innanför den träspruckna porten en liten innegård, ett får, en flaggstång med tibetanska flaggor, och ett lugn och en stillhet som nästan gick att andas in i lungorna. Ännu längre in, bakom ett smutsigt tygskynke döljer sig en tempelsal med en jättelik guldfärgad buddha, ännu fler flaggor och intrikata målningar på väggarna. Jag fick lust att sätta mig ner och bara sitta ett tag. Andas in lugn, andas ut syrefattig luft.
Några veckor senare, under återhämtningen i baslägret sitter jag i Rongbuk klostret. Omgiven av munkar och nunnor som mässar böner. I lugn och stillhet. Långt bort från toppattacker, utrustningsfrågor, kortspel och stegjärnsvandringar.
Vi var där första gången för att be om god tur och beskydd under vår klättring, och för att besöka en doktor (!). Doktorn var en liten, huvudet-kortare-än-mig bhukkini. En liten nunna med läkarkunskaper som valt att bo i klostret för att hjälpa byns invånare och munkarna i klostret med medicin och rådgivning. Första besöket hjälpte hon Anders med medicin mot hans lunginflammation. Jag fick ögonkontakt med nunnan, och ett långt, vänligt leende. Utan att egentligen tänka mig för, vände jag mig till Chhiring och frågade om jag kunder få stanna i klostret ett tag. Efter översättning nickar nunnan på huvudet och ler igen.
Under 24 timmar är jag med om ett helt annat sätt att leva. (Dessutom ligger klostret några hundra meter lägre än baslägret, och jag är här för bättre återhämtning). Jag går upp klockan fem för att städa bort nyfallen snö från klostrets tak, sitter med under morgonbönerna. Äter en frukost på torrt ris, och ser på när nunnan Amrij ger akupunktur och mässar fler böner över en annan nunnas skadade knä. Jag får på mig en vinröd kjol för att hålla värmen, och blir mer lik de andra kvinnorna i klostret. Vi sitter på innergården i det lugna solskenet med snödroppar från hål i taket. Jag lär henne några Engelska ord samtidigt som hon lär mig Tibetanska ord. Munkar kommer och går, ber och snurrar radband samtidigt som de mässar böner för hela mänskligheten. Vi går ut och samlar in jakbajs som ska användas som bränsle för kök och värme. En turistbuss stannar utanför och några västerlänningar kommer in och fotograferar oss. Vi går över till en lokal familj och får nudellunch. Kvinnorna i familjen flockas runt mig med stora ögon, petar på min dunjacka och säger några få utvalda engelska ord blandat med ”Chomolungma”, ordet för ”Everest” på den Tibetanska sidan. Efter lunchen hämtar vi vattenkärl, går till en liten öppning i glaciären och hämtar iskallt vatten.
Det finns inga gästrum i klostret så jag får sova på en hård soffa i nunnans lilla rum. Jag dricker oändliga koppar te ur kinesiska porslinsskålar. Vanligt svart te och jaksmörs-te. Man har som sed att aldrig låta en kopp vara halvtom. Så fort jag druckit några klunkar kommer termosen fram och koppen är snart full igen. Vi ler och upprepar de få ord vi kan på varandras språk. Innan läggdags väntar över en timmes ceremonier och böner. Amrij ger mig ett radband och lär mig en bön för god tur på berget och i livet.
Nästa morgon lämnar jag lugnet och Rongbuk klostret bakom en Tibetan på en färgglad motorcykel. Amrij följer mig ner till vägen och sträcker fram sin lilla hand och sitt vänliga leende. ”Tomo”, säger hon. ”In englishi – friends”.
Det kanske är lämpligt med några nyheter om klättringen också. Vi väntar på väderrapport. Som vanligt.
