Socio-bergsbestigning och ledarskap
Det är ett intressant scenario. Ett antal olika personer, från olika länder, i olika åldrar, med olika bakgrunder ”tvingas” frivilligt ihop för att tillsammans utföra sin personliga dröm, och något av det fysiskt och psykiskt jobbigaste de någonsin kommer göra. De kommer må illa, ha svårt att sova och äta, ha dåligt med hygien och utföra långa fysiska ansträngningar. Lägg till en ledare från ytterligare ett annat och annorlunda land, och du får en kommersiell klätterexpedition på Everest.
Utifrån kanske det låter som om det skulle kunna gå åt pipan, men till stor del tack vare den fantastiska ledaren från det annorlunda landet (och den gemensamma drömmen) är vi numera ett sammansvetsat lag. Vi peppar varandra, vi kan vara tysta tillsammans, vi kan dela allt och prata om nästan allt.
Eftersom jag personligen är intresserad av psykologi och ledarskap har jag försökt observera hur Chhiring lyckas. Efter lite filosoferande och observerande tror jag att grunden kommer från Sherpas-folkets sätt att vara. Ingen annanstans har jag mött ett folk som är så genuint omtänksamma, vänliga och ödmjuka. Man kan inte tycka illa om en ledare som är på riktigt omtänksam och samtidigt ödmjuk. Det smittar av sig. Jag undrar om sådana mjuka värden finns i affärsvärlden.
Men Chhiring har pondus också. Han har en otrolig erfarenhet i bergen som han gärna delar med sig av. Men fortfarande på ett ödmjukt sätt. Han kan berätta hur han räddade någons liv, och sedan skratta gott åt det och skaka på huvudet. Han kan vara bestämd. Är någon uppstudsig kan han på ett mycket bestämt sätt säga ”you don’t argue with me, ok”. Han är uppmärksam. Han ser direkt om någon är trött och behöver en klapp på axeln. Han är obönhörlig när det gäller kläder. Man kan inte så öppna en dragkedja så är han där och drar igen den; ”cold is very danger”. Chhiring pratar mycket, ställer frågor och ger sig inte förrän han har ett ärligt svar. Kommunikation är otroligt viktigt på expeditioner, det kan ibland vara skillnaden mellan liv och död.
Men han är inte bara en bra ledare för oss expeditionsmedlemmar. Han leder övriga Sherpas, Tibetaner och okända med samma omtänksamhet och vänlighet. När vi sitter på en fikapaus längs stigen till ABC öppnar han sin lunchpåse och delar ut alla sina godisar till några jakförare som går förbi.
Det är här genuiniteten kommer in. Chhiring gör det inte för pengar. Han gör det inte för att bli omtyckt eller få status. Han gör det för att han vill alla så väl. Han är fantastisk.
Till några klätternyheter:
Eftersom vårat acklimatiseringsschema ligger ett snäpp före de flesta andra har vi haft lite eller ingen kontakt med andra expeditioner. Faktiskt har det känns som vi haft berget för oss själva. Vi har mest träffat på Sherpas och några få andra expeditionsmedlemmar. Tills nu. När vi gick upp mot ABC igen mötte vi små horder av människor som gick på led nerför glaciären. Många är trötta och vid branta passager blir hälsningen bara ett ”heeh” och kanske en nick. Nu andas vi lite mer än vanligt och väntar på väderrapport. Som vanligt.
