Absolut stillhet och syrebesparande tekniker
På väg uppåt. Absolut stillhet. Det enda som hörs är snöflingor som faller mot snö, andetag, ljudet av klätterutrustning. Det här är bland det bästa jag vet. Det här är en av de stora anledningarna varför jag gillar att bestiga berg.
Det är samma stillhet jag hittar i min andra favoritsport, fridykning. Och i skogslöpning, i kajakpaddling, i klippklättring, i mountainbikecykling, i yoga. Stillheten bor i naturen.
Det är i absolut stillhet som de ytliga, rastlösa tankarna faller bort. Långt bort från mobiltelefoner och internet. Det är då allting blir klart, närvarande, levande. I absolut stillhet finns en fantastisk känsla av frihet.
Friheten är till stor del frånvaro av störande tankar. Jag tror faktiskt att många tänker för mycket, och att många kontrolleras och störs av sina tankar, snarare än tvärtom. Vanemässiga tankar är lika beroendeframkallande som heoin, har jag hört. Visste du att 90-95% av det du tänker idag är samma som du tänkte igår?
Jag tror på att göra det man tänker. När jag tänker tillbaka till 2008, då jag efter 15 års drömmar och klättring äntligen såg mt. Everest i verkligheten, tänkte jag ”nu är det dags, jag vill bestiga mt. Everest”. Hade jag börjat tänka för mycket hade jag sett alla hinder och omöjligheter det innebar. Men istället började jag ”bestiga” mt. Everest med en gång. Direkt tänkte jag ut vad jag behövde göra för att lyckas nå målet. Jag började inte nästa månad eller nästa måndag, utan på en gång. Jag tror att det är en del av tricket med att lyckas med saker – att börja med en gång. Nästa minut. Tankehindret består av att det ofta är jobbigare att tänka på att göra någonting, än att bara göra det. Att tänka för mycket skapar förutfattade meningar om verkligheten. Att tänka på någonting istället för att ge sig ut och göra det. Att tänka istället för att leva, det är inte bra. Det finns inget som ersätter handlande och upplevelse.
Upplevelsen nu är på väg uppför north col, igen. Senaste vädret tillåter inte tillräckligt lång tid för ett toppförsök, så för att inte förlora acklimatisering ska vi uppåt igen, och sedan ner igen för att återhämta oss. Upplevelsen är fantastisk. Jag känner mig starkare än någonsin. Jag följer min klätterpartner Furtemba Sherpa i hälarna och lämnar de andra bakom oss. All koncentration ligger på att andas perfekt och klättra med så lite syreåtgång som möjligt. Som Personlig Tränare och fridykare är jag lite av en tekniknörd när det gäller rörelse, och syreförbrukning. Jag försöker klättra på ett sätt som sparar så mycket syre som möjligt, alltså använda så lite muskler som möjligt. Som fridykare har jag varit tvungen att lära känna varje muskel och dess spänning in i minsta muskel. Det gäller att kunna slappna av i alla de muskler man inte behöver använda för att spara syre, både inom fridykning och klättring utan syrgas. Varje andetag räknas. Varje andetag är viktigt.
Förhoppningsvis kommer nästa rapport med ett toppdatum.
