Syrgastuben, mannen vid sjön och 7000m
Jag överromantiserar, jag vet, men det avancerade baslägret på Everest måste vara en av de vackraste ställena på jorden. Vi är på ca 6400m, omgivna av berg, klippor och glaciär på alla sidor, som om lägret vilar i en vagga mellan bergen, eller i en kram.
Mitt framför oss ser vi North col, där klättringen börjar. Till vänster, Everest’s ”falska” topp innan huvudtoppen, där molnen står ut som en fjäder. Bakom oss, glaciär och svepande snöbranter från omgivade berg. Det är en vacker men vild plats. ABC och nordsidan är känt för sina starka vindar. Chhiring berättar att år 2003 slet vindarna bort alla tält i hela lägret, och så avbröts det årets expeditioner, packade ihop vad som fanns kvar och åkte hem. Även nu blåser det hårt. Vinden tar fart från glaciärens långsida, dundrar över isen och ruskar om hela mitt tält innan den drar vidare över lägret. Tältduken smattrar öronbedövande, men ändå mysigt på något sätt.
Men den första eftermiddagen kan jag inte riktigt njuta av omgivningen. Efter en sopp-lunch och upprätt vilosömn känner jag igen de första symptomen på lätt AMS, höghöjdssjuka. Skit också. Jag vet inte varför. Chhiring säger att jag inte hade tillräckligt med kläder på mig. Hursomhelst vet vi alla hur man hanterar AMS. Jag tvingar mig att dricka, munfull efter munfull av varmt glaciärvatten med tesmak. En aspirin, en halv diamox, middag och koncentrerad andning. Jag blundar. Det gör jätteont i huvudet. Chhiring är lite orolig, i vanlig ordning ”headache in mountain very danger”. Men det är försent att gå ner på lägre höjd idag. Jag går och lägger mig med huvudvärken i högläge. Chhiring stoppar om mig, lägger en syrgasflaska bredvid sovsäcken (you use, ok. Health is most imortant) och sig själv i tältet bredvid (any problem, you call). Jag tittar skeptiskt på syrgasflaskan. Så illa är det ändå inte.
Men en bit in i natten är det illa. Huvudvärken är värre och jag pratar med en gammal man i tältet som sitter på en stol vid en sjö. Det är inget konstigt med en sjö i tältet, vilket inte är ett bra tecken. Jag tror jag pratar högt, men Chhiring verkar inte höra. Jag diskuterar sjöhästar med mannen, och minns att jag vaknar helt när jag säger ”allt kommer försvinna”. Illusionen försvann. Jag sätter mig upp med huvudet och huvudvärken i händerna. AMS kan förvärras snabbt och leda till något värre. Jag vet vad som måste göras. Istället för att väcka Chhiring vrider jag på syrgasen till 0,5 Liter per minut och sätter masken för ansiktet. Djupa andetag. Det smakar läder från masken, men syrgasen är smaklös. Efter några minuter blir allting klarare, mjukare och huvudvärken mattas. Efter en halvtimme mår jag nästan helt bra och stänger av flaskan. Jag halvsover resten av natten och går ner en bit nästa dag för att maximera återhämtningen. Det var en overklig natt. Jag är inte glad över att ha använt syrgas, för nu kommer jag inte kunna ha klättrat Everest helt utan syrgas. Men jag är glad över att jag hanterade situationen på bästa sätt, och jag tänker såklart fortfarande försöka nå toppen från baslägret utan syrgas.
Några dagar senare har vinden lagt sig, jag har återhämtat mig, och det är äntligen dags att klättra uppåt. Jag älskar det välbekanta ljudet av stegjärn på hård snö. På väg mot den branta North col där vi ska upp och sedan ner på en dag.
Nu är det fysiskt tufft. Fysiskt härligt. Jag glömmer allt vad kontrollerad andning heter (Förlåt Anders på Sorena!) och flåsar allt vad jag kan istället. I ett nästan vertikalt parti orkar jag bara ta mig tio långsamma steg uppåt i taget innan jag måste stanna och andas i kapp. Jag lutar pannan mot handsken och repet och blundar. I övrigt är det knäpptyst, precis som under ytan. Jag påminns om fridykning, men där är det tyst på en andhållning. Nu andas jag så mycket jag kan. Hjärtat blutar snabbt som ett fågelhjärta i bröstet och jag fylls av tacksamhet för att kroppen orkar det här, och för att jag tycker det är så himla roligt. Jag lyckas nästan hålla jämna steg med Chhiring och vi gör en bra tid upp på 7000m. Jag tänker tillbaks på träningen i Sverige där jag verkligen försökt pressa mig upp i den här pulsen och ansträngningen. Men det här liknar inget annat. Och det är underbart. Efter en andfådd fika tar vi oss ner till det avancerade baslägret igen och längtar till nästa klättring uppåt.
Vill passa på att tacka för alla hejarop på Satellitelefonen. Jättekul, jättepeppande och jättetack!
Vill också passa på att berätta att jag INTE har tillgång till något annat internetliknande än min mail.
