Jakmöten och andetag på högre höjd
Idag är en bra dag. Idag börjar vi den rikiga acklimatiseringsvandringen uppåt på berget. Och vi går inte ensamma. Vi går i lugn takt med mina favoritdjur, Jakarna. De är som små sagodjur med sin långa päls, små horn och jättestora mörka ögon. Och de verkar ödmjuka för att ha så spetsiga horn. När vi går bredvid varandra sneglar de nervöst åt sidan för att inte trampa oss på tårna av misstag. Vissa blir så nervösa att de snabbt klättrar upp på bergssidan istället för att vara ivägen.
De här djuren är en stor fascination. Och många av minnena längs vägen upp mot advanced basecamp handlar om interraktionen med jakarna. Vi går i samma takt som dem mot Interrim camp på 5800m. Vi går igenom samma snöstorm, piskas av samma vindar. Väl i lägret lägger sig jakarna runt våra tält. En stor svart jak med vitt ansikte och mörk päls runt ögonen ligger med sin pälsiga kropp mot min tältduk och jag kan se hur han andas lugnt genom tyget. Då och då under natten frustar han mjukt till. Tidigt på morgonen smyger jag nerför en rasbrant mot toaletten (en liten stenmur). Jakarnas ögon glittrar i ljuset av pannlampan. En jak ligger alldeles vid stenmuren. Han tittar uppmärksamt på mig. Och sedan uppåt. Jag följer hans blick och ser en fantastisk stjärnhimmel. Han tittar ner igen och blinkar. ”Jag ska bara gå på toaletten”, säger jag till jaken och går långsamt bakom muren. Han säger ingenting.
Senare på morgonen börjar jakförarna mata jakarna med halm. När alla jakarna reser sig med sina bjällror runt halsarna är det som att vakna till musik. Nu går jakarna neråt igen. Men vi fortsätter uppåt.
Det enda jakarna lämnar efter sig är väldigt mycket bajs. Det är omöjligt att hålla ögonen på både den fantastiska utsikten och att trampa mellan de bruna kockorna. Men utsikten är värd bruna skosulor. Vi går mitt i en glaciär med jättelika turkosa istorn längs sidorna. De liknar hajtäner som står på rad för att åka nerför glaciären.
Jag är relativt acklimatiserad för baslägrets höjd, men ju högre vi klättrar ju mer påtaglig blir den tunna luften. Vi går på en perfekt liten löpstig mellan istornen och jag blir riktigt sugen på att springa. Men min andhämtning liknar redan den jag har på ett tuffare löppass, så det är inte på fråga.
Att andas rätt är viktigt. Att andas rätt på hög höjd är ännu viktigare. Kroppen behöver allt syre den kan få. Eftersom det är mindre syretryck börjar kroppen naturligt andas snabbare för att få i sig mer syre. När jag sitter och skriver detta andas jag nästan som vid en promenad. Men det är viktigt att inte låta kroppen hyperventilera. När man andas snabbare än nödvändigt höjs blodets PH och släpper inte ifrån sig syremolekylerna lika lätt. Jag fokuserar på att andas in genom näsan för att värma upp luften innan den når luftrören. Jag andas djupt ner i lungorna där det finns mest alveoler som kan ta upp syret, och jag andas långsamt ut genom munnen. Vandringen blir till en yogisk upplevelse. Jag andas in på ett steg, ut på två. Hela lilla gruppen på fyra personer går i perfekt tempo. Vi stannar då och då, och bara är tysta och andas tillsammans.
