Om att bli en bättre föreläsare och lyckan i att träffa ett geni
Allting som jag tycker om att göra vill jag vara bäst på att göra. Anledningen är enkel. När någonting är roligt att göra, då vill jag ju göra det mer. Genom att bestämma mig för att bli bäst, så måste jag ju öva och göra det jag tycker om ännu mer! Så enkelt är det.
Jag älskar att föreläsa.
Men i början var det känsloladdade framträdanden. För några år sedan var jag så nervös att jag gick på toaletten flera gånger i timmen innan en föreläsning, och jag önskade att toalettdörren skulle gå i baklås så att jag slapp föreläsa. Men hatet i hatkärleken till att stå på scen gav med sig, och sedan fanns bara kärlek kvar. Kärleken i att dela med sig och inspirera. Men det räcker inte för att bli bäst. Jag har höga krav på mig själv. Jag berättade för Olof Röhlander att jag ville bli bättre och bad om råd. Olof rekommenderade mig direkt till Pontus Ströbaek som hade hjälpt honom att utvecklas som föreläsare. Pontus är bl a regissör och komiker och sedan några år tillbaks är han föreläsningshjälp.
Första mötet var omtumlande. Minst sagt. Efteråt kände jag mig som om jag varit med om en mindre bilolycka, eller som om jag hamnat i en torktumlare. Omtumlad. Det är alldeles för sällan jag träffar på en människa som är brutalt ärlig, och som dessutom är klok, konstig (på ett bra sätt) och rolig (han är ju komiker). Hans uppsåt är faktiskt inte att vara taskig. Pontus berättade precis det jag letade efter – allt som var mindre bra med mina föreläsningar, och med mig. Och det var en hel del. Jag hade bara hört från andra kritiker att allt var så bra och att jag inte skulle förändra något, men allt jag ville veta var vad jag kunde förbättra. Det berättade Pontus – med råge. Jag minns att jag tyckte att han var elak. Att han sa saker “man-inte-ska-säga” till en person man nyss träffat. Men han såg och hörde en massa saker som ingen annan hört eller sett i mina föreläsningar. Han ser saker som jag inte vill se. Det skapade mersmak.
Nästa gång vi träffades var det med skräckblandad förtjusning från min sida. Jo, jag var lite rädd. Det kittlade längs ryggraden. För man vet aldrig vad han ska göra eller säga. Nyckfull är bara förnamnet. Att träffa Pontus är som ett äventyr. Att jobba med Pontus är en upplevelse. Faktiskt är hela Pontus en upplevelse. Han kallas för föreläsningscoach, men han är så mycket mer än en coach. Under våra sessioner har han liknats vid allt från “sensei” och “yoda” till “Gud”. Kort och gott är han ett geni.
Nu har vi träffats flera gånger och jag är inte rädd längre. Tack vare Pontus är jag en mycket bättre föreläsare idag, och jag (och han) är övertygade om att jag kommer bli bland de bästa i Sverige på att föreläsa och förmedla mitt budskap och min inspiration.
