Liv, död och djup

”please stay in touch, my summit soul mate”, var de sista orden han skrev i ett mail. Nästa mail kom igår från hans elvaåriga son. För David finns inte längre i den levande världen.

Vi delade något som få människor delar, upplevelsen av mt. Everest. Vi stod på toppen tillsammans. Delade alla måltider, kortspel, samtal, vackra utsikter, jobbiga dagar och fantastiska dagar. Vi hade ett band mellan oss som kanske inget utom döden kan kapa. Men i minnet kommer det alltid finnas kvar.

Det var David som introducerade mig till Tennis igen, efter 20 års uppehåll. Tidiga morgonar i Kathmandu gick vi genom folktomma gator till hotellet Yak & Yeti som hade stadens enda tennisbana. Där var han den mest uppmuntrande tennis-instruktör jag någonsin haft. Tennis var roligt med David. För han var en fanatiker, och jag tror att någon av hans första meningar innehöll ”Söderling” med amerikansk brytning.

Jag minns att jag var glad för en amerikan i teamet. De har ofta en tendes att lätta upp saker och ting och att vara optimistiska. Det var David. Full av livsglädje Jag är glad att han hann med så mycket i sitt liv, och jag hoppas att hans son kommer leva lika glatt.

Det här var min tredje klätterkompis inom fyra månader det här året som dött.

Med minnet av David i huvudet gick det inte att motivera ett djupdyk. Igår blev således en välbehövlig vilodag. Idag blev det lite tester av djupdyk på släde i no-limit stil. Det är ett väldigt roligt sätt att dyka, men min förkylning har bitit sig fast i bihålorna och det känns som tusen nålar i pannan när jag dyker. Imorgon är sista träningsdagen och jag hoppas att snoret ger med sig.