No Comments

  1. Carl Stridsberg
    september 17, 2012 @ 8:58 e m

    Hej Annelie!

    Din farmor förstod. Och hon visste att hon var älskad av dig!
    Vem vet, kanske får du en dag möta henne igen. På ett vackert högt berg med en vidunderlig utsikt!

    Fastän min egen farmor gick bort för mer än 50 år sedan minns jag henne än. Hur hon alltid hade ett vänligt leende för mig. Hur hon jämt hade en skål med godis som väntade på mina besök och på hennes vackra blå undulat, vid namn Putte som faktiskt kunde tala och säga “Putte är en sockernos”. Något som farmor lärt honom genom mycket tålamod..

    Jag har sparat alla vackra minnen av min farmor. Hon är evig, precis som vi alla. En evig varelse skapad av samma materia som stjärnorna!

    Minns: “Livet är inte de dagar som gått – utan de dagar man minns med glädje!”

    Ha det gott!
    //Carl

    Reply

  2. Simba Marley
    september 18, 2012 @ 11:15 f m

    Jag ska inte skriva så mycket om min farmor för henne fick jag aldrig träffa. Däremot är det intressant vad som är att lyckas och misslyckas. Var går gränsen? Det är helt omöjligt att bestämma. Om man kommer till Stella Point (5790 m på Kilimanjaro) och tvingas vända 100 meter från toppen. Är det ett misslyckande? Nej, inte i mina ögon. Man har i alla fall försökt. Det finns massor av såna exempel. Och ofta är det när det inte gått som planerat som det blir kul. Det oväntade händer. Det uppstår en situation som man inte var beredd på. Att tackla en sån kräver en del och om man klarar det så är det bara att gratulera.

    Så ut och testa och bry dig inte om ifall ribban ramlar ner. Det finns fler ribbor att testa på.

    Simba Marley

    Reply

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *