Kroppen och knoppen efter toppen
Hur säger man farväl till något som funnits i ens hjärta i halva livet? Kan man säga farväl till en uppfylld dröm? Och vad finns kvar då?
Everest. Berget har liksom alltid varit en del av mig, väntat i bakhuvudet, motiverat mig, liksom haft en personlighet. Kan man säga hej då till en sådan vän? Fast berget fortfarande står framför mig är det nu tomt. Everest är så stort, Everest har lämnat ett stort hålrum i bröstet. Det finns inget högre berg att klättra.
Huvudet är fyllt av Everest. Kroppen är sargad, som om en del av den är kvar på berget. Säkert 7-8 kilo lättare står jag och tittar på mina ben som ser ut att halverats. Jag är glad att de orkade ta mig hela vägen ner, och lite till. Högt på berget tar kroppen inte upp särskilt mycket näring, så kroppen börjar äta sig själv. Faktiskt är jag överraskad att jag har så mycket energi och ork kvar. Jag orkade mer än vad jag borde på berget och vägen ner. Nästan 40 timmar var vi igång på bara lite ris, en halv chokladbit, några energikex och en halvliter vatten. Nu betalar vi en liten del av priset. Viktminskning, sönderbrända kinder, spruckna fingrar och läppar, klämda tår, hår tovigt bortom räddning. En dusch efter 20 dagar på berget svider lika mycket som den gör rent. Och vi har klarat oss bättre än de flesta. Förutom Davids ögonproblem har min grupp inga men. Vi hade tur i samband med Chhirings skicklighet i planering. Fortfarande kommer klättrare ner från berget med förfrysningsskador och fingrar som måste amputeras. Vädret fortsätter vara hårt och det finns bara någon dag’s chans kvar till toppförsök. Jag är full av tacksamhet. Plötsligt minns jag att någon frågade mig om mt. Everest inte förlorat sin mening när ”så många” bestigit det. Det är en så dum fråga att jag inte borde svarat.
Sista dagen i baslägret. Nostalgi och en slags sorgsenhet blandat med toppglädjen. De flesta tankarna går över glaciären till Berget. Det känns som vi har ett starkt band till varandra. Måste vi klippa det när jag åker? Kroppen och hjärnan gör motstånd. Allra helst vill jag stanna kvar. Det handlar inte bara om Berget. Det handlar om det enkla, sköna livet, om att bo i tält, att se stjärnhimlen varje kväll, klättra, att vakna med solen, att umgås med mina nu nära vänner och Sherpas. Jag kanske kan klättra en gång till. Det var ju så kul!
Jag vill hitta ett sätt att hantera det som känns som tomhet. En direkt reaktion är att jag vill fylla den med ett nytt berg, eller samma berg, mer klättring, mer äventyr. Eller bara stanna kvar i det som är. Efter en massa funderande kommer jag tillbaks till det grundläggande faktum att allt förändras, det går inte att hålla fast i något. Everest, upplevelsen, klättringen, toppen är bara en annan variant av Everest som alltid kommer finnas med mig. Kanske är det så att berget är ännu fastare rotat inom mig. Kanske har berget smittat av sitt stora stabila lugn. Kanske kan jag bara vara lugn och njuta.
Imorgon beger vi oss tillbaks till civilisationen. Bilar och vägar, toaletter man sitter på, sängar man klättrar upp i, rum utan springor där vinden letar sig in, rena kläder, varma duschar där vattnet kommer uppifrån, internet och mobiltelefoner som alltid har uppkoppling. Inte en sekund har jag saknat detta under expeditionen.
