Ett inre äventyr
Varje år försöker jag vara tyst i minst två veckor.
Nej, tystnaden är inte jobbig. Det är frånvaron av allt annat som till en början är bland det jobbigaste som finns.
Jag är inte bara tyst vart som helst. Jag bort på ett Buddhistiskt kloster mitt i ingenstans. Klostret är helt utomhus, inhägnat och man får inte röra sig utanför stängslet. Man får inte prata, inte skriva, inte läsa, inte lyssna på musik, inte springa, inte använda telefon eller kamera och inte låta tankarna roa sig med ovidkommande ämnen. Varje dag är ett nytt möte med sig själv.
Så här presenterar sig klostret:
”The retreat is a very special time in one’s life which one devotes to exploring and learn the ”inner side” of oneself. By letting go of all outher distractions you have time to meditate on who you are and what is really important in your life. There is no escaping by internet, listening to music, talking to friends or reading books. By meditation one learns to focus the mind on one thing and not be scattered all over the place. One learns mindfulness and being present in the here and now. One also learns to watch emotions, how to treat them and free oneself from being controlled by habitual patterns of emotions and thoughts”.
Man lever enkelt på retreatet. Två mål mat innan 12. Ovan är min säng av betong och träkudde. Inga problem att gå upp klockan 4 på morgonen. Efter varje retreat tänker jag att det här är det bästa man kan göra. Att se klart. Vipassana.