Viljan att vara på 110m djup

Ibland undrar jag om inte en av anledningarna att friyka är att ligga på ytan och se ner i det blå. Man är viktlös, omkringad av 28-gradig mjukhet. Det känns nästan inte som vatten. Solstrålarna som dansar ner i det blå, ner i djupet. Om igen dras blicken dit. Neråt. Till viljan att vara där nere.

Det är så många som frågar ”varför”? Men djupet är inget mål i sig. Fridykningen är en resa. Vi var fem fridykare som åt lunch häromdagen och alla försökte förklara vad djupet gjorde med dem. Men det behövdes egentligen inte. Vi andra förstod exakt. Det räckte med den drömmande, lite frånvarande blicken och ett litet kärleksfullt, längtande leende. Det händer någonting på djupet. Det måste upplevas.

Idag var jag på 110m djup. Knappt 16 meter grundare än mitt djupaste dyk någonsin. Det var lätt. Det var lite kyligare och lite mörkare där nere. Mysigt, på något sätt. Och helt helt tyst. som en slags koncentration som vilar på botten. När jag är där blir jag en del av koncentrationen. Livet blir liksom påtagligt.

Men det är inte det som de flesta ser. De ser risker. Minnen från barndomens simlektioner, och att det är svårt att hålla andan. Det är det egentligen inte. När man vet hur man gör är det lätt. Men såklart inte helt riskfritt. På de stora djup jag är på hinner kroppen ta upp kväve, och så fort dyket är över går resten av dagen åt att vädra ut kvävet genom att vila, dricka och andas. Kanske lite yoga. Jag tar också vilodagar då och då.

Imorgon åker jag , coach Sebastian, juniortalangen Max och tre elever ut på en miniliveaboard. Bara vi fridykare och en båt vi kan bo ombord på. Eftersom vi inte behöver ta hänsyn till några apparatdykningsregler så kan vi själva välja vart vi vill åka och hur vi vill dyka. Jag hoppas på bra fototillfällen! Och hrrm, just det – ”vila”. Men vänta er en fotoskörd på söndag!