Jag tänker bli modigare. Jag tänker bli mer amerikansk!

Jag tänker bli modigare. På ett nytt sätt. Jag tänker heja på folk jag inte känner när vi möts på en tom gata. Jag tänker komplimentera det jag tycker görs bra eller den som gör något bra. Jag tänker tacka ja till erbjudanden om nya samtal över lunch med människor jag aldrig träffat. Jag tänker bjuda min granne på bullar. Jag tänker prata med fler främmande människor (nej, att föreläsa gills inte). Jag tänker fortsätta sjunga med när jag har bra musik i hörlurarna, fastän jag har jättedålig sångröst.
För det är något jag älskade i södra Kalifornien (förutom surfen). Öppenheten. Enkelheten. Modet. Självklarheten i viljan att sträcka ut en hjälpande hand, ett leende, en komplimang. Jag vet att många tycker och tänker att det är ytligt. Jag tycker det är trevligt. Trevligare än att slå ner blicken och vara tyst, än att undvika att hälsa, eller gå en omväg och stirra på mobilen för att undvika obehag eller rädsla. Det är trevligare än att vara blyg. Släpp den svenska misstänksamheten om baktankar. Det behöver inte vara ytligt. Du bestämmer vad du gör det till.
Det började med en Zumba-instruktör. Hon var på väg hem från ett träningspass och hade inte hunnit duscha efteråt. Hon var trött, hungrig och stod i kö i saluhallen för att köpa mat. När hon kommer fram till kassan för att betala möter hon kassörens blick och han utbrister ”vad fin du är i håret!” Hon skiner upp, och menar att hon ju inte gjort något med håret, men kassören säger att det ser ”härligt ruffigt ut”. Gissa om han lyste upp hela hennes kväll. Hon minns fortfarande den komplimangen. Det tog säkert mod för kassören att våga ge komplimangen. Den här historien berättade min goda vän Joachim Samuelsson. Den var uppstarten till ett härligt projekt han kallar ”surprise compliments (fb-länk)”. Våga ge en komplimang till någon du beundrar eller tycker gör något bra. Gör det idag!
Inspirationen har alltid funnits där. Jag fascineras av och dras till människor som vågar, som är annorlunda, osvenska i att inte alltid vara ”lagom”. Jag började min inspirerade ”amerikanskhet” så fort jag kom hem. Igår pratade jag med en spännande sittplats-granne på tåget. Han sade att man måste ge sig hemifrån om man ska lära sig något nytt. Inte bokstavligen, men mellan raderna. Precis.
Behöver du inspiration? Kolla här:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=nwAYpLVyeFU&w=660&h=455]