Hav i näsan, sand i öronen, vågor i huvudet
När jag blundar ser jag fortfarande hur vågor rullar in mot stranden. En särskild bild har fastnat i mitt huvud. Leendet. Det var en äldre asiatisk man som också låg ute i havet på en longboard. Han var verkligen duktig och det såg obesvärat lätt ut när han tog en våg. Hans leende var fantastiskt, liksom Buddhalikt. Varje gång han tog en våg log han leendet.
Jag har aldrig haft så svårt att beskriva någonting så enkelt. Du, vågor, en surfbräda. Flera andra som har samma förutsättningar. Gemenskap. En våg som kommer, för att aldrig komma tillbaks igen på samma sätt. Så enkelt, eller så komplicerat. Så underbart. Så beroendeframkallande. Jag förstår surf-bums. Jag har sagt det förut: Jag skulle kunna ge upp allt annat jag gör och har bara för att få surfa hela tiden, trots att jag älskar det andra jag gör och lever med.
Det känns i kroppen. På många olika sätt. Under tiden på havet är det en bubblande känsla, lekfull, fri, otyglad. Fjärilar i magen. Efteråt, lätthet, lättnad, kanske som en knarkare som fått sin ”fix”. Fysiskt kändes det också. Jag fick nackspärr, blåmärken, konstant ömmande axlar och revben och rivsår på fötterna. Det var det värt. Jag minns hur det rann hav ur näsan. Hur öronen var fulla av sand och salt. Håret var tovigt och blandat med sjögräs. Jag ville inte åka därifrån.
Jag har aldrig tagit så lite foton på så vackra omgivningar. Det går inte när man surfar. Jag vill inte riskera att missa en fin våg bara för att ta en bild. Dessutom tar vågorna allt i från dig, kameran också. Havet river bort allt som inte sitter helt fast. Nagellacket på tårna försvinner, otaliga hårsnoddar slits av, huden härdas av salt och sol, kroppen formas av paddeltag och fall från brädan. Havet river bort allt som inte sitter fast. Vågorna tar bort alla tankar, men ger så mycket mer.
Här är några få av bilderna jag tog när jag inte var i havet.
Hot Yoga till live-musik från Dub sutra. Svettig och mäktig upplevelse.
Foto: Shaun yogainstruktören från sydafrika
Solnedgångssurfen var min favorittund. Här är en liten text om det.
Men det hanns lite mer än att bara surfa. Någon dag blåste vågorna sönder och jag mötte mitt favoritdjur. Jag har drömt och drömmer fortfarande om att fridyka med oblyga sälar. I La jolla fanns nyfikna sjölejon. Jag, Hanli Prinsloo och Pete Marchall simmade ut runt ett hörn där vi hört att de höll till. Och de hördes. Både på land och i havet ljöd säl-språket. När vi kom nära klipporna gled några ner i vattnet för att hälsa. Hanli och Pete simmade runt hörnet, men jag kollade ut över havet när ett huvud dök upp några meter bort. De mörka ögonen såg rakt in i mina under några långa sekunder. Så dök han ner framåt och mot mig. Utan att tänka tog jag ett snabbt andetag och dök ner i hans riktning. Våra blickar möttes igen under ytan i några sekunder. Han blåste ut några luftbubblor och simmade lätt vidare med några simtag.
Sedan hann jag ikapp Hanli och Pete. Vi simmade runt med några sjölejon i en klippskreva när vi såg hur de försvann in mellan klipporna. Det var en smal öppning som ledde in i en grotta! Vi dök in i öppningen och dök upp under ett välvt tak där solstrålarna letade sig in genom öppningar i taket. Längs väggarna lyftes sälhuvuden för att studera oss och högljutt hälsa oss välkomna, eller vad de nu säger.
Men vi hann också fridkyka i en liten kelpskog. Likt katedraler reser sig dessa enorma tångväxter mot ytan, flera meter höga stammar. Då och då dyker medvetenheten om att det finns vithajar här upp. Men de bor ju här. Vi är bara på besök.
