Från ett hem till ett annat
Jag lämnade Kathmandu med känslan av att åka hemifrån. 23 timmar flyg och flyplatser, 5 filmer, ½ bok och massa tankar senare. Hemma i Sverige med jetlag, alldeles för mycket packning att packa ur, obesvarade mail, en luftvägsinfektion och antibiotika. Annorlunda. Det känns som om jag varit borta ett helt år eller längre.
Jag är fast. Jag fortsätter försöka förklara något som inte går att förklara. Ibland kan ord förstöra. Ibland spricker saker och känslor när man försöker pressa ord på dem. Jag har läst det mesta man kan läsa om Everest. Dyrkat sidorna och bilderna tills de blev verkliga. Så, i Kathmandu räckte någon över en bok till mig; ”Climbing Everest, a mediation on mountaineering and the spirit of adventure”. Författaren Pat Amend försöker förklara det som inte går:
“Those who succeed at Everest are left alone in some way. In a moment when their attention strays, they stare upward. They keep it as a sacred possession, what they do not have, and could never have. In other words, it’s theirs, even if not, and it’s not… even if, for an instant at some high ridge or on the summit, it was. Their minds and bodies continue to move toward the graceful, unprotected place of soul that is Everest.”
Jag känner igen mig själv. Jag tittar ofta mot horisonten, uppåt, där berget i mitt minne finns och är lycklig.