Tystnad, hungriga spöken och en bättre värld
Hungriga spöken, återfödelse och karma. Under några dagar knuffar helt andra ämnen ut alla tankar på berg. Jag bor på ett kloster i Kathmandus utkanter och studerar Tibetansk buddhism och meditation. Det kallas retreat, men är betydligt mer avslappnat än de vipassana-liknande retreat jag är van vid. Vi får lov att dricka kaffe på morgonen och prata under några timmar varje dag.
Men tystnaden är fantastisk. Även om det är en märklig upplevelse att äta lunch med åtta personer vid ett bord utan att prata, så ligger det något sällsamt och vackert över hela retreatet. Att inte prata är inget problem. Jag tror det är bra. Så mycket av vår dagliga energi går åt till att prata, till att fundera ut vad som ska sägas härnäst, och till att mala över vad som nyss sades eller vad som sader för flera dagar sedan. Mycket av vad som sägs är säkert onödigt, kanske skvaller eller faktiskt menat att skada.
Att inte prata ger större möjligheter att lyssna inåt, vilket är halva meningen med retreatet. Alla tankar du tänker har en verkan på din kropp och ditt sinne, och att lära dig bli medveten om vad du tänker och hur det påverkar dig kan ha en mycket positiv inverkan på hela ditt liv.
En munk börjar varje ledd meditation med en recitation:
”I’m grateful to have this life,
thereful I must not waste it,
thereful I must make a meningful life,
the most meaningful is to help other people”.
Det vackraste i den Tibetanska buddhismen är viljan att hjälpa alla levande varelser, och det kallas den högsta motivationen. Den näst högsta motivationen är att iallafall inte skada några andra levande varelser. Lyckas man leva efter någon av dessa gör man säkerligen världen till en bättre värld.
Andra halvan av meningen med retreatet är en introduktion till Tibetansk buddhism. Här stöter jag på problem. Som buddhist av Theravada traditionen tror jag inte på återfödelse, gudomar och ceremonier. Under klasserna sitter jag och kämpar för att hålla sinnet öppet och utan skepsis. Till slut lyckas jag dra slutsatsen att all religion/filosofi som leder till att man blir lyckligare eller lugnare, och till en bättre värld – är bra.
Någon dag senare är jag i god vana uppe tidigt på morgonen. Kathmandus gator är nästan tomma, men runt en Buddhistisk stupa (Boudhanath) är det mer folk än någonsin som går runt, runt. Det är här man kan studera den vardagliga Tibetanska buddhismen på nära håll. Pengar doneras till de fattiga som samlas, böner reciteras och några lägger sig raklånga på marken för att bli mer ödmjuka. Merparten av dessa människor har inte studerat buddhismens grunder eller trosatser, men jag gissar att bönerna skänker dem tro och hopp.
