Att sätta gränser, och bryta gränser under ytan
Vi människor har en tendens att tyda verkligheten som vi själva vill. Vi ser allting genom ett filter av erfarenheter, rädslor, trosatser och förhoppningar. Jag vet att det var därför som jag tyckte att havet glittrade så inbjudande, som att det verkligen låg och bara väntade på mig.
Att glida ner under ytan var som att komma hem. Allting så välbekant. Eller nej, där var någonting annorlunda. Någonting stort, svartvitt och oändligt graciöst – en Mantarocka! Hjärtat hoppade till och jag ropade i snorkeln. Jag tror att min träningskomis Akim hörde mig för sekunden efter var han också där, träningspasset bortglömt. Jag dök ner mot det fantastiska djuret. Han var helt oberörd. Ett vingslag med fenorna och han hade simmat förbi några magiska ögonblick.
Första träningspasset. Jag observerar att min hjärta observerar sig själv. Några tankar snurrar runt i huvudet. Undrar om det kommer vara som vanligt? Vad är vanligt? Hur långa dyk kommer jag göra? Vad har träningen gjort med mina ben egentligen? Hur djupt ska jag dyka? Vad är djupt?
En stor del av träningen handlar om att ta bort gränser och begränsande övertygelser. De flesta är nämligen påhittade. Inte av vem som helst, utan av dig själv.