Djupet i ett fridyk / One of many reasons to freedive

Känslan i kroppen är helt olik alla andra känslor. Varje andetag är plötsligt så uppenbart. Så närvarande. Jag tittar fascinerat på magen som rör sig upp och ner med varje utandning. Känslan i bröstet. Jag ligger på rygg och vilar efter ett väldigt djupt fridyk. Jag kan nästan känna hur blodet forsar runt i kroppen. Det kittlar lite i fingertopparna. Återhämtning.

Det händer något där nere på djupet. Något magiskt. Något som förändrar mig och upplevelsen av att vara levande. Det är som om jag känner hela kroppen på ett annat sätt. Som om upplevelsen av djupdyket gjort mig och kroppen mer sammansvetsade. Inte för att vi var skilda åt innan. Men nu är vi enade. Vi har pressats ihop av 12 atmosfärers vattentryck. Det är kanske tack vare havet. Havet som kramade om mig, och släppte långsamt taget igen. Mjukt.

Känslan sitter kvar.

The feeling in the body is quite unlike any other emotions. Every breath is suddenly so obvious. So present. With fascination I watch  the stomach moving up and down with every breath. I know the feeling in the chest. I lie on my back resting after a very deep freedive. I can almost feel how the blood rushes through the veins. It tickles a bit in the fingertips. Recovery.

Something happens at depth. Something magical. Something that changes me and the experience of being alive. It’s as if I feel the whole body in a different way. As if the experience of deep dive made ​​me and the body more welded together. Not that we were separated before. But now we are united. We have been pushed toghether by 12 atmospheres of water pressure. It is perhaps thanks to the sea. The sea that embraced me, and slowly let me go again, back to the surface. Softly.

The sea let go, but the feeling remains.