Toppen av Everest – Annelie Pompes egna ord
Annelie hälsar att hon är otroligt tacksam för alla gratulationer, men hon kan än så länge inte läsa dem själv. Men om några dagar når hon civilisationen. Här är hennes egna ord från bestigningen av världens högsta berg:
Everest
En fluga surrar förbi, solen värmer och några turister tjoar lägre bort. Jag sitter och tittar på mt. Everest. Nu avlägset långt bort, flera dagars vandring. Från 45 minusgrader på toppen till nysprungen vår i baslägret på bara några dagar.
Det är obeskrivligt. Det känns som om jag har klättrat igenom en halv livstid och alla dess möjliga känslolägen och tankar på vägen mot toppen. Jag har förändrats men kan inte sätta fingret på hur. Att skriva en kronologisk reseberättelse vore tråkigt och orättvist mot berget. Upplevelserna var så starka att det är så jag vill beskriva klättringen.
Där bergen slutar och himlen tar vid
Tårar i ögonen (fryser snabbt) och världens största leende. Tillfällig hyperventilering i syrgasmasken. Den vackraste platsen jag någonsin sett. Högt över molnen och alla andra bergstoppar. Mer än 40 minusgrader och blåst. Hela världen under oss som kröker sig i kanterna, solens första strålar som nådde toppen samtidigt som oss. Jag vill bara sitta ner och förstå och titta.
Klockan är 5 på morgonen den 20’e Maj. Vi står på toppen av mt. Everest. Vi är den första kommersiella gruppen från nordsidan. Först senare inser jag hur unikt det är att vi har toppen för oss själva. Snart ser vi en liten person komma upp från den Nepalesiska sidan, och han ser väldigt glad ut att se oss, eller om det är toppen.
Jag vill inte ta bilder eller filma, jag vill bara sitta där. Tankarna känns korta och ologiska. Upplevelsen tar över allting, och allt annat känns oviktigt. En tanke på att ta av ryggsäcken och ta fram satellittelefonen och ringa hem går genom huvudet, men avfärdas snabbt. Det är för kallt. För jobbigt. Chhiring hjälper mig ta fram flaggorna från mina samarbetspartners och vi fotograferar dem så gott det går i vinden. Jag tar snabbt på mig tumvantarna över de tunna fingervantarna men känseln i fingertopparna är borta. Resten av tiden på toppen går åt till att få igång cirkulationen i fingrarna igen. En av Sherporna, Norbu, har tagit av sig syrgasmasken och flämtar. Hans läppar är alldeles mörkblå och Chhriring skriker åt honom att ta på masken igen. Mitt hår har frostat och är kallt mot pannan, ögonfransarna har nästan frusit ihop. Toppen kräver respekt, och disciplin. Jag inser att vi inte kan stanna här längre och att nu börjar allvaret på väg ner. 80 procent av olyckorna sker på vägen ner och det är viktigt att ha koncentrationsförmåga kvar. Jag vet inte vad som väntar på nedvägen.
Klättring mitt i natten
Dagen innan morgonen. Stämningen i läger tre på 8300m är som kvällen innan julafton. Everest topp ser så nära ut. Vi förbereder oss för att fortsätta uppåt klockan tio på kvällen. Att klättra uppåt mitt i natten är verkligen magiskt. Det är knäpptyst och äntligen vindstilla. Det är så otroligt vackert. Om och om igen vänder jag mig om och tittar på utsikten. Några av världens högsta bergstoppar tittar upp ovanför molnen och den tibetanska högplatån. Stegjärnen knakar i snön, frosten biter sig fast i kläderna och glittrar. Fullmånen lyser upp halva bergssidorna och Everest’s topp. Men vi tittar mest framåt i pannlampans sken. Klättringen går över snö och ibland brant klippa och kräver all koncentration. Det här är äventyr. Jag befinner mig i ett lyckorus.
Men det kan vända snabbt. Några timmar och några hundra höjdmeter senare har det börjat blåsa och allt vänder. Temperaturen sjunker snabbt, vinden biter i våra oskyddade ansikten och letar sig in i dundräkten. Mina sargade läppar har spruckit av den torra luften och jag har lätt blodsmak och törst i munnen. Jag måste kissa och lyckas göra det stående med shewee utrustning på en tunn klippavsats med höjdrädsla och sju män väntande. Nu är det tufft. Klättringen är inte lätt. Många partier är mestadels klippa mot stegjärn, brant uppåt eller långa traverser över kilometerdjupa branter. Luften är tunnare och tunnare. De två literna syrgas per minut i syrgasmasken gör att vi nära toppen andas som om det var 8% syre i luften, men det är fortfarande tufft.
Makabra figurer
Jag skymtade honom i ögonvrån strax under ”third step” på 8750m. Jag och Chhiring står ensamma och andas och väntar på de andra när en reflex glimtar till i skenet från min pannlampa. Månen skiner spöklikt på snön och vinden viner mellan klipporna. Något undermedvetet undviker jag att titta ditåt igen. Men repen leder precis förbi och min pannlampa sveper åt hans håll. Hjärtat hoppar till. En man klädd i gul dundräkt, klättersele, storskor och stegjärn ligger hopkurad bredvid en sten. Fastfrusen i fosterställning för alltid. Jag fryser fast i mina fotsteg och håller emot klippan. Jag börjar andas snabbare i masken och kan inte röra mig längre. Tankarna rusar genom huvudet men sedan tar en enda stor sorgsenhet över och jag kan inte hålla tillbaka tårarna.
Chhiring vänder sig snabbt om och undrar vad som är fel. Sedan tar han tag i min underarm (”don’t look”) och drar mig förbi mannen för att klättra vidare uppåt. Jag lyckas fokusera på klättringen men kan inte låta bli att tänka. De döda klättrarna som sitter längs repen hade samma dröm som jag. Nu sitter de fast på berget och påminner om hur farligt det är att befinna sig där, hur lätt det kan gå fel och att vi kanske inte är menade att vara på hög höjd. Jag gråter för deras skull och ber. Ber för att vi alla ska komma levande ner från berget. Och så frågan som inte får komma, inte just nu: vill jag verkligen göra det här? Jag fortsätter att mumla en bön som den lilla buddhistiska nunnan i klostret lärde mig.
Jag visste att de skulle finnas där. Men jag visste inte att jag skulle reagera som jag gjorde. Kanske har det med höjden och alla omständigheter att göra. På vägen ner, när det är ljust igen passerar vi fler klättrare som frusit fast. På vägen ner ser jag fler. Välbevarade i full klätterutrustning, svarta fingrar, makabra positioner. Fler tårar bakom glasögonen.
Döden är ständigt närvarande. I förrgår dog en man ut vårt grann-basläger ovanför läger tre. Deras läger ligger tyst. I går stannade ytterligare två kvar på berget samtidigt som en av Hollands bästa klättrare dog på det betydligt lättare berget Cho Oyu.
Sprutan
Vi är på väg neråt från 8600m när David plötsligt sätter sig ner i snön, inte långt ifrån den stelfrusna mannen i gul dräkt. Han tittar rakt fram och frågar efter Rob som bär på medicinen. ”I need a shot Dexametazone”, säger han rakt ut. Jag blir helt kall inuti. Kroppen och hjärnan rusar och gör sig redo på katastrof och räddning. Han har tagit av sig glasögonen och berättar att han inte ser någonting. Sherporna diskuterar högljutt, någon skriker att han ska ta på sig sina goggles. Men sina doktorskunskaper har David listat ut att hans hjärna och ögon har svullnat av höjden och nu ser han knappt någonting längre. Rob tar fram en lång spruta och sätter den genom dräkten i låret på David. Det hjälper något men David behöver hjälp att se och ta sig ner förbi alla de svåra passagerna. Klättringen går långsamt och nervöst neråt. Vi är på helspänn bakom syrgasmaskerna. Ett felsteg eller om David försämras kan gå mycket illa. Vi har en väldig tur med vädret och att det inte är mer klättrare på berget och klarar oss ner till läger tre.
Syrgasbeslutet och hur lätt det är att bestiga mt. Everest.
Toppattacken började på riktigt efter north col, 7000m den 18’e Maj. Starka vindar tog tag i oss, tvingade ner temperaturen och gjorde klättringen svår och balansig. 25 knop plus minusgrader gjorde världen kall och hård. I början var det roligt och tufft. Men sen försvann näsan, sedan fingertopparna och tårna in i kyla. Det hjälper inte att röra på fingrarna längre och jag kan knappt hålla om jumarn och flytta karbinerna. Den kalla luften isar i luftvägarna och letar sig in i blodet och benmärgen. Jag huttrar av kyla. Det är i det här läget jag måste vända, eller använda syrgas. Jag vände mig om och ser in i Chhirings sneda bruna och oroliga ögon ”oxygen now, please?” Jag nickar.
Värmen kommer snart tillbaks in i fingrarna och tinar inifrån. 1 Liter syrgas per minut strömmar ut masken och blandas med luften utifrån. (Nej, vi andas inte 100% syrgas). Men det är allt som krävs för att jag ska bli varm igen. Lyckan över att bli varm och slippa vända är tillfälligt starkare än besvikelsen över att använda syrgas. Högre upp är det ännu kallare och jag inser att hade jag inte använt syrgas då så hade jag behövt det högre upp. Trots syrgas är det tufft och kallt.
Jag minns tidiga rykten om att det är lätt att bestiga mt. Everest med syrgas. Det stämmer inte. Det är bland det tuffaste och jobbigaste man kan göra, och inte många lyckas. Det är mer tekniskt, kallt och svårtklättrat än Everest’s sydsida. Visst klättrar vi längs fasta rep, men ett snedsteg kan fortfarande resultera i ett långt fall och en timlång räddning. Tar syrgasen slut i ett sådant fall så är det kört. Hade jag inte haft minst fem av mina femton år av klippklättringserfarenheter hade jag haft svårt på några passager. Det krävs ett mycket visst mindset, mental styrka och en vältränad kropp för att klara av att klättra Mount Everest.
Väderval
Allt hängde på vädret. Vi hade tre val. Att antingen uthärda hård väder de två första dagarna, och ha bra väder på toppen samtidigt som vi var en av få grupper på berget. Eller så gick vi samtidigt som alla andra grupper i något bättre väder men fick stå i kö och kanske frysa eftersom det är för mycket folk. Eller så kunde vi väntat ytterligare en vecka men riskerat att monsunen kom in och spolierade hela toppförsöket.
Vit vandring neråt
Toppdagen slutar i vitt. Snö och hård vind från sidan från läger tre på 8300m. Som om vi inte utmanats tillräckligt. Vi har varit igång i över 36 timmar på hög höjd utan sömn och riktig mat. Repen är översnöade och vi gör nya fotsteg neråt, drar upp de fasta repen och vänder bort ansiktena från vinden när vi byter rep. Huvudet är fullt av bilder från toppen och de döda klättrarna, två av de största intrycken. Kroppen är förvånansvärt pigg. Jag har inte ätit mer än några kex, 4 fisherman’s friend och druckit en halvliter juice, men benen fortsätter neråt. Konstigt nog påminner den vita nedgången om fridyking – fast i vitt. Vi följer repen neråt, djupare, vitare, till North col. Väl framme vid tälten säger jag lite på skoj till de andra ”Continue to ABC?”. ”Ok, we go”, kommer svaret. Så sätter vi på oss pannlampor och tar oss nerför North col i skenet av ljuskäglor. Lyckan blandas med ett lätt nostalgiskt vemod. Trots tröttheten i benen njuter jag av varje steg neråt, av varje isande vind som slår emot oss. Jag kommer sakna det här.
Sherpas
Om det inte framgått tidigare – Jag/Vi skulle aldrig klarat (och inte velat) klättra utan de Sherpas vi hade i laget. De är verkligen fantastiska klättrare, atleter och människor. De har hjälpt oss bära och sätta läger, värma fingrar och själar och blivit vänner för livet.