Toppen av Afrika

På vissa ställen, förutom hemma, får jag känslan av att vara hemma. Den tunna luften, baslägren, det enkla livet, att borsta tänderna under en stjärnklar himmel och sova i tält – kändes som hemma. Kroppen liksom kände igen sig, njöt av höjden och blev äntligen lugn igen. Åh, jag älskar att vara på expedition. Och bland det finaste som finns är att få dela det man älskar att göra med andra. Att se andras ögon glittra vid åsynen av klippa och snö, höra glädjetjut över vackra utsikter eller att någon längtar efter att sova i tält.

Men två dagar tidigare, mitt i dygnslånga ösregn, tittade jag mig omkring på de fjorton deltagarna i Kilimanjaro expeditionen. Regnet droppade in överallt och leran letade sig in i minsta öppning. “Shit”, tänkte jag en gång, “de är här på grund av mig”. De två dagarna upp till 3800m blev en mental styrkeprövning. Regnet öste ner i bästa monsun-stil och precis allting blev blött och lerigt. Regnet och regnskogens fukt tog sig igenom nästan alla skor, kläder och väskor. Mellan pepping och blöta kisspauser tittade jag upp mot himlen och bad om bättre väder. Innan regnet släppte var det tur att fjorton av sveriges säkert tuffaste tjejer och en man var där. Jag får ofta frågan vad som inspirerar mig. Alla deltagarna på expedition Kilimanjaro inspirerade mig, mitt i ovädret! Det var en stolt expeditionsledare med ett varmt hjärta där mitt i regnet.

Så fortsatte vi genom regn, djungel, stäppskog och dimma, hedlandskap, hagel och alpina öknar. Berget var minst lika vackert som förra gången. Men det intressanta med att göra samma sak en gång till fast på ett annat sätt, handlar om att människorna är annorlunda, och jag är annorlunda.

Detta var min första högre bergs-expedition som ledare, vilket var en intressant upplevelse på många sätt, om än så krävande. I vissa situationer blev jag som den bästa ledaren jag träffat. Chhiring Dorje Sherpa’s ord kom ut ur min mun. “cold is very danger, warm is no problem”. Jag drog upp dragkedjor på jackor, höll ett ständigt vakande öga på alla och envar. Deltagarna invaderade mina tankar om dagarna, mina drömmar om nätterna, och mitt hjärta. Jag blev så imponerad och så stolt över alla som var med. Vilken grupp! Alla mellan 25 och 60 år bidrog med en egen personlighet och egenskaper som gjorde dagarna fantastiska.

Stjärnklart

Jag älskar toppattacken. Men i vanlig ordning är det inte fråga om någon “attack”. Snarare tvärtom. I extremt långsamt tempo tar vi oss uppåt. Samtalen stannar av och tystnar, övergår i andning, koncentration och en högtidlighet. Vi går i en lång rad av pannlampor i den svarta tysta natten. Vinden blåser än så länge mjukt omkring oss och allt vi hör är guiden John som nynnar på melodin “stilla natt”. Kanske därför påminns jag om luciatåg. Små ljus av pannlampor på det mörka berget smälter samman med stjärnorna ovanför och jag är lycklig. Hela gruppen är med och alla mår bra.

De finns överallt

Så var vi ensamma, några stycken, mellan grupper av pannlampor. Vinden viner mellan klipporna och snön ligger spöklikt draperad omkring stenar. Säkert 30 timmar utan sömn och lite mat gör att mitt sinne förflfyttar mig tillbaks i tiden. Plösligt var de där. De döda kropparna på Everest ligger och sitter i sina makabra positioner mitt på Kilimanjaros toppsluttning. Kroppsdelar och färgglad klätterutrustning mellan snö och klippor. I mitt sinne var det lika verkligt nu som då. Och jag reagerade på precis samma sätt nu som då. Jag började andas snabbt och okontrollerat och tårarna rann och blåste bort från ansiktet. Everest kommer alltid finnas kvar med mig, vart jag än är. Och något jag blev mer säker på under tiden, är att jag måste dit igen.

Höjdrespekt

Ofta får jag höra, och ibland säger tyvärr jag själv “Kilimanjaro är ett lätt berg”. Men det finns inga “lätta” berg. Ett lätt berg kan göra att man tappar respekt för höjden, och det är aldrig bra. Höjd påverkar kroppen och pskyket på nya och olika sätt varje gång. Denna gång gjorde det mig sorgsen. Den första bristen på höjdrespekt träffade jag på 4600m. Vi var en liten grupp som gick omvägen kring “lava tower” för en extra acklimatiseringstur. En kvinna kom halvspringade och flämtande efter oss och frågade efter spasm- medicin. Vid närmare efterfrågningar kom en rad symptom upp. Allt pekade på HACE, hjärnödem. Mitt hjärta bultade snabbt när vi gick upp till ett tält där en erfaren guide mådde mycket dåligt. Han hade tappat känseln i armarna, hade hallucinationer och hemsk huvudvärk. Han fick medicinering av mig och en så direkt order som möjligt att komma ner på lägre höjd på direkten. Nästa brist på respekt var i baslägret, också på 4600m. Jag hörde hur en kvinna hostade konstigt i tältet bredvid och kunde inte låta bli att fråga hur hon mådde. Hon flämtade, var blå om läpparna och hade svårt att andas. Jag lyssnade på rosslandet i lungorna och fick reda på att hon överansträngt sig och inte druckit tillräckligt på länge. HAPE, lungödem. mer medicin och direkt nedgång. Guiderna hade inte en aning. Under toppnatten släpades vissa uppför, andra nerför sluttningarna, långt bortom sina gränser, långt bortom respekt för höjd och berg. Men desto fler imponerade stort och presterade stort, långt bortom gränser för fysisk och mental kapacitet! Resultatet? Alla nådde toppen utom två som klokt nog stannade vid stella point, ca 100m under toppen.

Från toppen av afrika väntar nu tippen av södra afrika och en veckas äventyr med pojkvän och vännen Hanli Prinsloo i Sydafrika! Updates kommer garanterat härifrån. Men först några bilder från Kilimanjaro. Jag led något av “den-här-bilden-har-jag-tagit-förut-sjukan, men kom tack vare nya Olympus PEN mini EPL-3 från berget med dessa bilder:

Ett minus av nationalparken är att de bytt skylt under året. Visst var den gamla finare!