Mot toppen av världen
Fjärilar i magen. Lagom många. ”Tomorrow we go towards summit”. Orden vi väntat på. Det är nu det gäller. Nej, vädret är inte perfekt. Det kommer blåsa en hel del i läger två och tre, men toppdagen ser bra ut enligt senaste väderrapporten. 20 Maj beräknas vi stå där. Högst upp.
Någon har jämfört toppförsöket med att springa flera marathon på raken. Att bara klättra upp till North col och ner igen kräver minst en hel vilodag innan kroppen återhämtat sig. Nu blir det ingen återhämtning på fyra dagar efter north col. Tvärtom blir varje dag tuffare och tuffare med höjden, kylan och vinden, tills toppattackdagen då allt blir ändå tuffare än tidigare. Kul och utmanande!
Det är också nu det visar sig om jag klarar bestigningen från abc utan syrgas. Jag försöker att inte dramatisera försöket utan syrgas för mycket. Jag gillar som Chhiring säger ”if possible, we do it”. Vad som inte skulle kunna göra det möjligt är dels om det är för kallt, det blir ”kö” på berget och jag riskerar att förfrysa fingrar och tår, dels om kroppen helt enkelt inte klarar syrebristen och jag riskerar AMS eller värre. Jag kommer nämligen inte klättra på det ”rena” sättet utan syrgas, utan ha med mig flaskor ifallatt. (Det rena sättet innebär att klättra utan syrgas som backup. Ett misslyckande på det ”rena” sättet betyder ingen topp, eller att man aldrig kommer ner från berget). Jag håller med Sherpas; ”life is most important”.
En stor del handlar om att tolerera syrebristen i kroppen och hjärnan. När det gäller klättring utan syrgas så har jag fördelen av att tolerera hög höjd bra, jag är expert på att andas rätt och är relativt bra på att hantera syrebrist från övning inom fridykning. Till skillnad från många andra får jag inte panik när jag har ont om luft. Jag tror även att min mentala träning kommer vara till stor hjälp. Jag känner min hjärna och kan kontrollera tankarna åt rätt håll. Det gäller att ha disciplin på hög höjd och inte missa några viktiga detaljer och komma ihåg prioriteringar. Hålla sig varm, dricka, röra på tår och fingrar, vara uppmärksam på omgivningen.
”Toppattack” låter hårt och snabbt, men det kommer det verkligen inte vara. Allt kommer gå i slow motion. Vi kommer klättra ca 200 meter i timmen från sista lägret. Det kanske blir till att gå tio långsamma steg, sedan stanna och andas. Tio andetag. Sedan tio steg igen. Jag har hört att när man ser toppen är det fortfarande flera timmar klättring kvar. Jag längtar! Längtar efter att se vad kroppen och psyket går för, längtar efter utsikten, efter att sova i tält på hög höjd, smälta snö, andas tunn luft, efter att stå på toppen av världens högsta berg.
Nästa gång hörs vi från berget, på väg mot toppen. Jag ska försöka rapportera varje dag via satellitelefonkontakt med en vän i Sverige. Håll tummarna för bra väder!