Måndagsinspiration: Varför begränsa sig till att inte vara bäst?
Imorse vaknade jag klockan 3.20. Varför begränsa sig till att ligga kvar i sängen om man inte kan sova? Det blev yoga och ett blogginlägg istället. Frågan ovan har alltid funnits där. Jag har skrivit om det förut, om att ha bekvämlighet som begränsning och fiende. Jag tror inte på att bli alltför bekväm, för då avstannar utvecklingen. Kan du däremot bli bekväm i att vara obekväm, då kan du komma långt/högt/djupt.
Det finns en massa vanor och idéer som vi av någon anledning tagit fasta på, som lurat sig in i våra hjärnor och hävdar att de är fakta. Jag tror att dessa ”fakta” begränsar oss. Det kan vara saker som skrivs i Aftonbladet, på internet, eller saker som vi intalar oss i våra egna huvuden. ”Jag är inte en sådan som kan…..”, eller ”Jag är inte bra på……”. Tyvärr tycker de flesta av oss om att ha rätt i detta. Inom idrottspsykologin kallar man det för självuppfyllande profetior.
Jag hörde ett kort samtal igår mellan två personer. Den ena personen hatar verkligen att springa, det är ju så tråkigt. Den andra håller med och lägger till att hon är dessutom inte byggd för att springa. (Herregud, vad är vi människor byggda för? Att sitta framför datorn?) Om dessa personer ger sig ut på ett första löppass kommer de troligen, kanske omedvetet, styras av sina begränsningar ovan och glatt få bekräftat att det verkligen var tråkigt att springa, och dessutom obekvämt och inget för dem. Det är en själv- uppfyllande profetia. De fick rätt. Grattis.
Eller varför begränsa sig till att tro att det blir som ovan. Kanske är just nästa träningspass passet då allting släpper!
När jag upptäckte fridykning för första gången och tyckte det var vansinnigt kul så bestämde jag mig för att jag ville bli bäst. Vad hade hänt om jag begränsat mig till att vilja bli tredje bäst? eller varför inte tionde bäst, det kanske räcker? Hade jag då begränsat min träning till att bara bli halvbra hade jag aldrig fått reda på hur bra jag kunde bli. Kroppen är fantastisk. Den kan åstadkomma och klara av mirakel, om vi undviker att låta hjärnan begränsa oss.
Jag tror mycket bottnar i att vara nyfiken. Vad klarar jag av? Vad kan jag åstadkomma under min korta levnadstid? För du ingen aning om vad som händer om du provar, utan att begränsa dig.
Varför begränsa sig till kroppsliga prestationer? Tänk vad hjärnan kan åstadkomma utan påhittade regler.
Jag undrar om någon tänker eller kommenterar ”men alla kan ju inte vara bäst, hur skulle det se ut”?
Titeln har meningen att provocera, om man begränsar sig till att tro det.(Jag skulle också kunna döpt den till ”fuck bortförklaringar”, men valde att inte svära i titeln) Vad texten egentligen handlar om är att utvecklas. Och det tror jag man gör genom att utmana sig själv, och genom att undvika att begränsa sig. Det behöver inte finnas någon tävlan, någon elitism i att vara det bästa man kan vara i det man gör och är.
Älskar den här filmen om att höja sin ambition, med nyfikenhet:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=aPkyPdubqDs&w=620&h=485]