april 2, 2014

Kapitlet om en romantisk blondin på en liten Italiensk ö

Anneliepompe Deep everest blog, Filosoferande, Foto, Leva, resa att resa själv, lampedusa, leva, livet som kapitel, oskrivet blad, resande

Tänk dig livet som en tjock bok. Den är indelad i en massa kapitel med olika titlar. Efter varje avslutat kapitel finns oskrivna sidor. Jag träffade genom ett sammanträffande den svenska författaren Per Hagman på Lampedusa som gav mig en av sina böcker. Tidigt i boken introducerades ett koncept om livet som kapitel. Jag sträckläste boken mellan träningspassen på bara några dagar.

Just nu sitter jag på en flygplats mellan två kapitel. Resenärer omkring mig mellanlandar, på väg mot något nytt. Det är som att lägga ett bokmärke efter ett kapitel, titta upp från boken och fundera över som vad som hänt. Jag gillar flygplatser. Jag gillar att lägga märke till att gamla kapitel avslutas, och nya påbörjas.

Med en tår i ögat avslutade jag nyss kapitlet om Lampedusa, min älskade nya favorit-ö.

Kapitlet från Lampedusa var viktigt. Det var lärorikt på ett sätt som inte går att läsa om i böcker eller se på youtube. Det är den bästa av lärdomar; den man måste uppleva för att förstå. Jag hittade en del av mig som är den rustika romantikern; som gillar den vilda naturen, de nedgångna husen, de väderbitna människorna, tiden, maten.
Det var mötet med en helt ny kultur. En kultur där man tar det lugnt, går långsammare, gör mindre och pratar mer. En kultur där man njuter av allt som är gott och uppskattar allt som är vackert, både högljutt och ofta. Det är en kultur där man har lätt för att ett le och nicka, släppa in någon i en gemenskap eller sträcka ut en hjälpande hand. Jag fick lov att vara anynom, accepterad trots att jag stod ut med både knallrött och sedan blont hår.

Kanske beror det på det karga landskapet. Kanske har närheten till naturen lärt människorna om ödmjukhet, humor, acceptans och att man mår bättre av att hjälpa varandra.

Tidigare har jag tyckt att den Italienska livsstilen verkade onyttig och slö. Men nu har jag själv fallit för det Italienska. Jag har ätit mer pizza, pasta, oliver och vitt bröd de senaste två månaderna än i hela mitt liv. Jag har gjort mindre men fått mer gjort. Jag har älskat att när man ber om en kaffe får en espresso. Och det Italienska språket. Jag kunde sitta och bara lyssna och njuta, snegla på det vidlyftiga kroppsspråket och längta efter att uttala orden själv. Jag hittade en lågstadielärare som hade privatlektioner med mig.

Så hände det i slutet av vistelsen; jag hade små konversationer på italienska och viftade med händerna när jag pratade.

Jag ser tillbaka på Lampedusa som läkande. Naturen, människorna och träningen hjälpte till att långsamt hela såren efter ett ändå fint avslutat förhållande. Lampedusa gav mig annorlunda tid. Samtidigt fick jag isoleringen och möjligheten att fokusera 100% på träningen för att snabbt komma i ruskigt bra form (minus ett skadat knä).

Nästa kapitel utspelar sig i mitt gamla hem Dahab vid röda havet där jag ska möta djupet igen, och se hur djupt jag kan dyka med knät.