No Comments

  1. Mireille
    april 3, 2014 @ 1:19 f m

    Italien, underbara Italien. Och språket ja, det är mer mitt modersmål än rumänska tack vare uppväxt med italienska familjer.
    Och Einaudi! Min nya avslappningsmusik när jag måste stänga av och vila inombords men ändå vill ha mjukt ljud. Det känns som att vara med i en film när jag lyssnar på In A Time Lapse. Hittade honom via dom fantastiska naturfilmerna Moving Art, det är som meditation att se!

    Reply

  2. CarroH
    april 3, 2014 @ 11:56 f m

    Du har väl aldrig haft rött hår??

    Reply

    • anneliepompe
      april 3, 2014 @ 4:33 e m

      Jodå – hade det i några månader 🙂

      Reply

  3. Hur djupt kan man fridyka med ett skadat knä? Om tomhet och att sluta vara ledsen

 | Annelie Pompe blogg
    april 9, 2014 @ 7:21 f m

    […] Nästa dag zoomar jag ut från ledsamheten. Jag blir jag medveten om att jag är vid havet. Solen skiner. Det är varmt. Jag har goda vänner här. Jag är frisk och väldigt stark. Jag lever ett helt fantastiskt liv. Sedan kommer de vänliga och inte alls dömande frågorna: Så vad handlar det om egentligen? Om att jag måste skjuta fram världsrekordförsöket 3 månader? Vad är det jag inte skulle gilla med de 3 månaderna? Några veckors rehabilitering? Sedan mer tid att träna? Mer tid i havet? Att jag kanske måste hoppa över ett berg? Att min planering störs? Hur illa är det egentligen? Det här är ju faktiskt positiva saker, och så har jag ingen anledning att vara ledsen längre. Snarare massa saker att se fram emot. Ett nytt kapitel, helt enkelt. […]

    Reply

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *