Egypten – att fridyka i ett land i kris

Det ligger något hotfullt över flygplatsen. Kanske är det bara jag som inbillar mig, eller spökar mammas oro i telefonen för några dagar sedan. Eller är det fler poliser här? Är deras blickar oroliga? Jag går snabbt men försiktigt från flygplanet till ankomsthallen, som om flygplatsen skulle kunna explodera när som helst. Hjärtat slår hårt och de Italienska turisternas röster är gälla. Jag noterar att jag noterar allt som händer omkring mig. liksom skriver av mig alla tankar i huvudet.
Jag flyter fram och förbi turisterna som inte vet hur man får köpa sitt visum 5 dollar billigare. Jag är först i kön, får mitt baggage direkt och mindre än 5 minuter senare sitter jag i en taxi på väg till Dahab. Jag andas ut.
Andas in lukten av torr öken. Noterar roat den obligatoriska frånvaron av säkerhetsbälte i bilen. Arabisk musik på radion. Arabiskan som jag förgäves försökte lära mig och nu dammar av i samtal med chauffören. Det hinner bli mörkt och stjärnklart. Efter några kilometer upphör vägljusen och vi åker i mjukt mörker genom den varma öknen.
Jag fylls av ömhet och respekt för folket som lever sig igenom den här krisen. Det självklara sättet som taxichauffören kallar mig “habibi” och hur han ler och hoppfullt säger att det blir nog ordning på Egypten “in’shallah”. Hans tacksamhet över att jag är där. Att jag vågade mig dit som turist trots att svenska ambassaden avråder det.
En timme senare känner jag igen polismannen vid checkpointen in till Dahab. Maskingeväret några meter bort står obemannat.
Vaknar upp i en stad jag känner. Den konstanta närvaron av havet. På gatan känner jag av det. Det som fick mig att stanna här i nästan 3 år. Det som skulle kunna få mig att stanna igen. Några känner igen mig och vi ler igenkännande mot varandra. Det är svårt att förklara Dahab, det är inte som övriga Egypten. Men tänk dig känslan av en fristad. Ett ställe som så många kommer till på semester, men av någon anledning bestämmer sig för att stanna. Dahab är som ett uppehåll, som en egen värld, med egen tid och få regler. Här finns rum att andas. Leva utan måsten.
Men det är inte många turister här. Är det någon som ska genomföra terrordåd mot turister i Egypten tror jag inte det blir i Dahab.
Stämningen är oändligt avslappnad. Luggslitna kameler travar längs de små kvarteren bakom strandpromenaden. De samsas med getter som trängs runt soptunnorna. Gatorna är ojämna och husväggarna är sneda. Hängmattor svajar ikapp med palmer i den hårda vinden. Allt är slitet och ojämnt. Det ligger en tunn yta av sand eller damm på alla ytor. Och det är okej. För det är Dahab.
Ett stenkast bort ligger röda havet. Fullt av färg och liv. Så annorlunda mot det karga landet och bergen bortom. Kanske är det kontrasterna som gör att jag gillar Dahab så mycket.
Kanske för att den här filmen fångar det så bra:
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=jLRJKKHNueI&w=700&h=455]