Fridyknings-VM. Sista dyket.
Dagens första tävlingsdykare lämnar ytan bakom sig. Hans ögon är stängda. Hans neddykning lämnar några ringar på vattenytan, sedan är den helt stilla, som om han aldrig varit där. Domaren räknar ner metrarna och minutrarna på ekolodet. Det är enda sättet vi vet att han fortfarande är kopplad till dyklinan. 1 minut går långsamt. 2 minuter, 3 minuter och några sekunder senare skymtas han långt där nere, mellan solstrålarna i det blå djupet. Så bryter han ytan, frustande för luft. Han ler eftersom han klarade sitt dyk, och ger ett okej-tecken till domaren. Ögonen är vilda och fyllda av något nytt. Vad han gått igenom och varit med om är ett kort men djupt äventyr, som ingen annan kan dela.
Så är det min tur. Solen kikar äntligen fram bakom berget Taygetos, värmer långsamt upp luften. Jag är orolig. Jag har huttrat under uppvärmningen och det är inget bra tecken. Det är inte ett bra tecken att jag tänker på att det inte är ett bra tecken. Det är en sådan liten grej som kan få mig att vända tidigare än bottenplattan. Jag andas och skakar fortfarande i benen, kan inte riktigt slappna av. Tankarna tränger sig på. En av få black-outer jag haft inom fridykning var när jag frös under dyket. Nej, tänk inte på det! Eller när vet jag att det är farligt på rikigt, och inte bara inbillat farligt. Jag måste dyka för att få reda på det.
Sista andetaget, så mycket luft som möjligt. Så drar jag mig med armarna nerför linan, ner i djupet. Det är en av mina favoritdiscipliner, FIM (free immersion), där man drar sig upp och ner längs dyklinan. Klätterdisciplinen. Armarna känns starka. Jag börjar frifalla neråt, låter armarna hänga ner längs sidorna. Faller igenom ett språngskikt och temperaturen sänks med ytterligare några grader. Ett språngskikt till och det blir kanske fem grader kallare igen. Då börjar jag huttra till, okontrollerat. Ett par skakningar till och jag vänder uppåt, förbannar den tunna dräkten. Vägen upp känns lång och inte så rolig. Det är aldrig lätt eller roligt att ta sig upp till ytan om man inte nått botten. Hela vägen upp till ytan vet jag att jag misslyckats. Det är lite som om jag skulle ha vänt 100 meter ifrån toppen av Everest – då hade det varit ännu jobbigare och tråkigare att ta sig ner igen.
På ytan ger jag ett snabbt okej-tecken till domarna och vill sedan bort från dyklinan, bli varm igen. Lite för snabbt tittar jag ner under ytan för att koppla loss min säkerhetskarbin från linan. I samma rörelse kommer jag på mig själv – man får inte doppa munnen inom 30 sekunder av uppgången, för då blir man diskad (Ja, reglerna inom fridykningsprotokoll är märkliga och, tycker jag, faktiskt dumma). Jag får rött kort, noll poäng, men ler mot domarna. Det spelar ingen roll.
VM är över och det är både med lättnad och stor sorgsenhet. VM var mer än ett världsmästerskap. Det var mitt kvitto på hur kroppen mår, om den är redo att dyka djupare. Kvittot säger att jag ligger på minus. Priset för att bestiga Everest var högre än jag trott, och jag har fortfarande en del återhämtningstid kvar på avbetalning. Kroppen är inte i balans, reagerar annorlunda och olika på fridykning varje dag. Med tryck över bröstet och fortfarande en djup trötthet i kroppen kan jag inte dyka djupare just nu. Vilket innebär att mitt no limit-dyk till 161 meter inte kan bli av i år. Besvikelse.
Men hellre vänta än att sätta livet i risk. Det är ett extremt dyk. Vad jag vet har bara sju personer varit i närheten av de djupen, varav två dött, två fått allvarliga skador, och tre satt världsrekord. Det kräver en kropp i perfekt balans, genomtänkta säkerhetsåtgärder, fyra back-up system och varmt vatten att dyka i för att minska risken för lungskador. Farligt? Kanske. Men jag saknar djupet. Och bergen 🙂 Nu väntar jobb och planering inför nästa äventyr.