Jag provocerar.

Det fick jag reda på att man pratat om på en fikarast. En kvinna som intervjuade mig inför ett TV-program berättade att hennes kollega tycker mitt levnadssätt är provocerande. Hon, kollegan, tycker att man kämpar så för att hålla sig levande – och så kommer jag fram och ”riskerar mitt liv”. Respektlöst.

Jag undrar om jag borde bli provocerad av att någon tycker jag är provocerande. Nej, istället upptäcker jag inspiration. Jag släpper kollegan och funderar jag över vad som provocerar mig, och kommer fram till ett ord över alla andra; Trångsynthet. Det är som en betonghård barriär som håller världen och livet på avstånd. Jag anar att trångsynthet handlar om att döma. Helst snabbt och utan för mycket tankearbete, så att allting faller på plats enligt förutfattade meningar. Tryggt och säkert. Finns det ett botemedel mot trångsynthet? Nyfikenhet kanske.

Världen, enligt mig, är inte svart-vit. Allting är relativt. Allting förändras, hela tiden. Därför har trångsynthet ingen plats i min värld. Eller är det förresten trångsynt att inte gilla trångsynthet? 🙂

Själv blir jag mest provocerad av personer som tillbringar sin tid framför TV’n och tittar på andra som lever låtsasliv i serier. Är det inte det så långt ifrån levandet man kan komma?