Att fridyka och välja sina tankar är som att vara i en annan värld
Att fridyka är enkelt, men det är inte lätt. Bara håll andan och dyk så djupt du kan. Men det är så mycket som händer på vägen. Någonstans går man ju emot vad som ligger i vår natur – att andas. Och sedan att undvika att andas fastän det är allt kroppen vill göra. Det är det som en stor del av min träning går ut på just nu. Jag behöver bli bättre på att stå emot andningsreflexerna under vattnet – så det är precis det jag tränar.
Jag dyker ner till 30-40m. Och stannar där. Så länge jag kan.
Vårsäsgonen i röda havet är ganska stökig. Det är blåsigt och går stora vågor på ytan. Jag ligger och flyter på mage och håller i mig i en boj och försöker slappna av medan kroppen kastas fram och tillbaka mellan vågorna. Andas djupa andetag i genom snorkeln. Då och då sköljs snorkeln över med vatten och jag får in en handfull saltvatten i munnen som spottas ut.
Medan jag andas tittar jag ner i det stora blå nedanför. Ett vitt rep som leder neråt tills det inte syns längre. Solstrålarna som följer efter repet neråt, djupare och djupare. Så tar jag ett sista djupt andetag, vänder huvudet neråt och så är jag äntligen där. I tystnaden och lugnet under ytan. En annan värld. Repet rycks fram och tillbaka genom vågorna, men jag försöker slappna av ändå. Ju mer jag slappnar av ju längre kommer jag kunna spara på syre. Jag drar mig neråt längs repet trots att jag har en monofena på fötterna – den ska jag använda för att simma upp istället.
Vid 35m ringer mitt dykalarm. Här ska jag stanna. Och vänta. (såklart gör jag det här under säkra förhållanden, under uppsikt, med livlina och säkerhetsdykare. Inget du ska prova hemma själv!). Jag ska försöka göra minst 3 minuter långt dyk för att efterlikna hur långt mitt världsrekord-dyk ska vara. Det är okej, till och med underbart …innan dykreflexerna kommer. De börjar med en ryckning i magen. (diafragman drar ihop sig för att skapa ett vaccum som gör att man ska vilja ta ett nytt andetag när koldioxidnivån stiger). Min nya träningscoach Akim har rådit mig att försöka hålla reflexerna så små som möjligt i början genom att ta i med magmusklerna. Jag håller emot och hela kroppen skriker tyst efter luft. Det är en frukansvärd känsla. Ju längre jag håller emot, ju värre blir det. Och då kommer nästa utmaning. Tankarna. De som säger att jag verkligen borde simma upp nu, utan att göra det så där långsamt som jag borde. Tankarna som säger att det här är inte bra. Det är tankarna, inte bristen på luft, som till slut gör att jag långsamt börjar simma uppåt. Tankarna försöker fortfarande få mig att ge up träningspasset och ge efter. Jag fortsätter att inte lyssna, att pressa bort tankarna genom att tänka på något helt annat.
På väg uppåt sneglar jag då och då på dykdatorn. Den tickar på. Sekunderna över 3 och en halv minut känns som en evighet. Jag är som i en annan värld.
Så bryter jag ytan, andas igen. I en annan värld.
