Inspirerande att fridyka i iskallt vatten?
Det känns så välbekant. Nästan naturligt.
Kroppen som skakar okontrollerbart, fingertopparna som är så nedkylda att all känsel är borta. Tårna stumma av köld. 1,9 grader. Pannan och läpparna var värst den här gången. Det var svårt att prata och smärtan i pannan var värre än huvudvärk i en halvminut. Sedan gick det över ett litet tag. Lite läskigt, undrar om det är då man ska bli orolig?
Men den lilla stunden njöt jag av att vara under ytan igen. Det var så vackert. Det var så välbekant att vara där att jag inte behövde tänka på vad jag gjorde. Tänkte inte på att jag höll andan. Kände bara viktlösheten. Såg solens strålar som gick ner genom ytan och passerade mig ner i djupet.
När det var som kallast hörde jag en förmanande röst i huvudet som undrade varför jag utsätter mig för sådant här. Jo, för någonstans tycker jag det är intressant, till och med kul! Men det blir en annat blogginlägg.
I ärlighetens namn är detta inget jag skulle gjort ifall jag inte blivit ombedd. Risken att bli nedkyld till sjukdom var kanske för stor. Jag ska till Egypten om en vecka och tar verkligen inga andra kroppsliga risker. Men nu bad mig ett filmteam från London om att fridyka i iskall miljö. De kallar det för inspiration. En hel dags filmande ska bli 90 sekunder filmklipp för en av deras reklamkunder. Vad gör man inte för inspiration!?
Här är några bilder från dagen. (Foton: Emil Sergel)
Favoritbild! Påminner om ”det stora blå”! Fast det här var mer ”det-stora-gröna-iskalla”…