100m på ett andetag
100 meter är ett magiskt nummer. Det är det djupaste fridyket någonsin i Svenska vatten och det var ett av mitt livs bästa dyk.
Kanske blev dyket så bra för att allting ovan ytan var så kaotiskt. Det gick stora vågor på Gullmarsfjorden och blåste hårt samtidigt som strömmen drog i dyklinan. Båtmotorer och högljudda röster överröstade varandra. De fyra säkerhetsdykarna med massa trimixflaskor från Oxygen Göteborg låg och drogs efter dykplattformen. Jag försökte behålla lugnet och lyckades. Vi fick ett kort vindfönster då repet och båtarna verkade ligga stilla.
Att glida ner i havet var som en lättnad.
Jag tog mitt allra största andetag. Nickade åt fridykaren Christian som drog loss säkerhetsspärren. Så försvann jag och vikten under ytan, ner i tystnaden och det mörkgröna lugnet.
Det blev snabbt mörkare och mörkare utanför mina stängda ögonlock. Jag fokuserade på att slappna av, lyssna på ljudet från vikten mot repet och tryckutjämna öronen. Ännu djupare märkte jag ljusen från säkerhetsdykarna blixtra förbi. Jag visste att de befann sig på 60 meters djup, lite mer än hälften. Resten av dyket är jag helt ensam. Nu gällde det att koncentrera sig på syrebesparing och avslappning, tryckutjämningen och lungorna.
Mörkret, kylan och trycket kom allt närmare, pressade sig in i kroppen och kramade mig hårt. Mina hjärtslag slog långsammare och långsammare, kanske så lågt som 20 slag per minut för att spara syre. Kroppens dykreflex är stark på det stora djupet och syret koncentreras i hjärnan, hjärtat och lungorna.
Efter vad som kändes som en smärre evighet slog jag i bottenplattan med ett hårt metalliskt ljud, önskade någon sekund att jag kunde stanna där ett tag, men jag hade gjort det här dyket 100 gånger redan, inuti mitt huvud. Efter knappt 10 sekunder på 102 meter lyckades jag sätta på luftventilen till lyftballongen och fortsätta tillbaks till ytan, ljuset och nästa andetag.
En fridykande säkerhetsdykare mötte mig på 25 meter och jag log mot honom. När jag bröt ytan gjorde jag det med ett ännu större leende och ett glädjeskrik. Jag var en av de lyckligaste människorna i världen.
Dyket kändes overkligt, det gick så snabbt. En av djupmätarna visade 102,1 meter och tiden 2 minuter och 40 sekunder, ett mycket snabbt dyk. Men eftersom jag annonserat rekordförsöket till 100m är det mitt officiella resultat i grenen ”no limit”. Johan Dahlström var den första Svensken att nå 101m i höstas, då i grenen konstant vikt.
Efter rekordet kändes det, som efter alla stora prestationer, tomt. Jag vill ner dit igen, djupare och djupare. Det här var egentligen bara ”uppvärmning”. Om sju veckor ska jag försöka mig på världsrekordet i en annan gren ”variable weight” och dyka ner med en vikt till 130 meter och simma upp med monofena. Men då i varmare och blåare vatten i Egypten.
Det är inte så här fridykning går till i vanliga fall. Då träcker det med ett cyklop, kanske en snorkel och ett par långa fenor. Men för att dyka till 100m i Sverige krävdes deet mer än så: två små båtar, en plattform, ett långt långt rep, massa blyvikter, 5 stycken scubadykare, 2 säkerhetsdykande fridykare, 2 domare och en smärre organistaion för att få allt att gå ihop.
Jag kan inte nog tacka alla inblandade för att ni gjorde det här dyket möjligt! Tack Sebastian Näslund (fridykning.se), Christian Ernest, Stefan Adolfson (juniordykarna), Peter Boive (AIDA Sweden), de goa grabbarna på Oxygene Göteborg, Klara Hansson, Dan Veerhoeven, Max Lindqvist och en alltid lika stor och evig tacksamhet för stödet från Fishermans friend, Tierra och Olympus
