Toppen av nordamerika och Alaska!
Min klocka är fortfarande inställd på tio timmar tidigare. Alaska time. Jetlaggen lägger sig som en tjock ogenomtränglig dimma över allt. Nästan som sista dagen på Kahiltna glaciären.
Det är som vanligt med berg. Du kanske tror att du åker från berget. Men berget kommer stanna hos dig för alltid. Denali sitter dessutom fysiskt fortfarande kvar i mina vader. Det var fem dagar sedan vi gick uppför den sista lååånga backen till baslägret, men den mjuka snön och den tunga packningen satte sig djupt in i vadmusklerna och hela temet går omkring med en aningens konstig gångstil. Vi har inte gått i skor med mjuka sulor på tre veckor. Solbrännan har bitit sig fast i ansiktet överallt där solglasögonen inte satt. Annars är kroppen i förvånadsvärt gott skick. Det är härligt att komma ner från ett inte allt för högt berg som lämnar en någorlunda intakt. Jag är bara 6 kilo lättare, har en lite trasig näsa och händer som åldrats ytterligare några år. Nagelbanden är trasiga och både fingrar och tår är ömma från kylan.
Kontrasterna mot livet på berget är fortfarande påtagliga. Efter att mestadels bara ha sett färgen vit, och inte så mycket mer intryck än så, verkar världen mer levande. Vi har inte heller känt någon annan lukt än svettlukt, eller hört annat än vinden. Nu låter allting mer och luktar mer än vanligt. Att stå under ett grönt träd och känna skogslukt samtidigt som fåglar kvittrar ovanför blir en euforisk upplevelse. Vi i teamet utbyter förstående blickar. De fem okända männen jag började expeditionen med, är nu fyra skäggiga vänner. Den äldre mannen i teamet fick vi hjälpa ner efter han hade problem med hjärtat. Trots att vi bara blev fem, plus de två underbara lokala guiderna var detta den största organiserade expeditionen jag klättrat med, vilket var en intressant upplevelse. Vi besteg verkligen berget som ett lag. Och inte bara det, vi samarbetade med hela resten av alla klättrarna på berget.
Någonstans på den korta sträckan av fasta rep, insåg jag att detta (och hela seven summits-projektet) är en superkulturell upplevelse. Den här är genom-amerikansk. Alla hälsar på varandra och småpratar. Ibland stannar någon en längre stund och diskuterar det senaste inom amerikansk fotboll. Det är lättsamt och genomtrevligt. Var annars i världen äter man mac’n cheese till middag, och bagels med lönnsirap till frukost på berget? Var annars stannar alla upp för att hjälpa den svagaste i laget? God bless America. I en av de andra teamen träffade jag på en asiatisk kvinna som såg bekant ut. Vi började prata och kom ganska snabbt fram till att hon stod på toppen av Everest en dag efter mig förra året som första mongoliska kvinna! Men bekantheten var djupare än så. Jag kunde se i hennes ögon att Everest lämnat djupa spår för alltid.
Såklart kom frågan upp hur Denali var jämfört med Everest. Varpå jag svarade ”nej”. Jag ogillar att jämföra. För det går inte. Alla berg är unika, alla upplevelser är unika. Denali var riktigt tufft. Det var väldigt kallt och packningen var väldigt tung, och berget kändes väldigt högt. Det är helt klart det hårdaste berg i 6000m-klassen jag gjort. Men emotionellt sätt var det inte i närheten av Everest. Det var mycket som var annorlunda på Denali. Framför allt att det var ljust dygnet runt. Det kändes någonstans fel att vakna på morgonen och ge sig iväg på en toppattack. Men det var roligt att se allt i dagsljus! I likhet med andra bestigningar njöt jag mest av att vara i bergen igen. Jag minns ett tillfälle när vi var på väg uppför ett brantare parti att jag var så lycklig bara av att gå uppför med stegjärn på fötterna igen! Jag var så lycklig att jag erbjöd mig att gå ner igen med 69-åriga Dave, som gav upp, och sedan gå upp igen och hinna ifatt de andra. På vägen ner från toppen var jag så lyckligt trött att jag inte tänkte någonting – jag bara var en del av allt som hände och var löjligt lycklig.
Men statistiken när vi lämnade berget var tuff. Vädret var tufft och bara 43% av klättrarna hade nått toppen. Tre stycken hade dött under tiden vi var där. När jag kom ner fick jag också reda på att en gammal vän dött på Everest. Han bröt benet ovanför ”second step”, och kunde inte ta sig ner igen. Vila i frid på berget, Ralf.
Man kan visst motvilligt vara på väg från något, samtidigt som man med glädje är på väg mot något annat. Jag lämnar alltid bergen motvilligt. Men det finns ju så mycket mer än berg. Vi som var kvar av teamet höll ihop så länge vi bara kunde. Det ligger något värdefullt i att hänga ihop och göra en spontan debreifing och ältande av vad som hände på berget. Vi kan bara konstatera att vi hade tur med vädret. När vi kom upp till sista lägret och fick vänta där i 4 nätter var det ingen som trodde att vi hade en chans på toppen, vilket nog bidrog till att toppen kändes mer märkvärdig när vi väl kom dit. Att vänta i läger 4 låter kanske inte så märkvärdigt. Men det var mentalt tufft att bara ligga i tältet 24 timmar om dynget utan något att göra än att tvinga i sig mat och smält snö. När det blåste mindre ägnade vi oss åt att bygga murar av sågade snöblock för att hålla vinden ute. Böcker mm var för tungt att bära dit och det var för kallt och blåsigt utanför för att vara utanför tältet annat än att riskera att gå på toaletten. Toaletten i sig var ett evigt ämne för konversation. Man går nämligen på toaletten i en grön liten plasthink som bärs med mellan varje läger. Påsen i hinken slängs i djupa glaciärsprickor. Högre upp på berget delade i inte bara toaletthink, utan även kissflaskor. Kanske var det därför natuligt att vi fortsatte dela hotellrum, sängar, mat och liv in i det sista, som om vi inte ville släppa vårt fina lagarbete. Vi hyrde en bil och åkte på rekommendation ner längs kusten och sedan ut med en båt (och såg valar, sälar, uttrar, späckhuggare, lunnefåglar, tumlare och massa andra fridykare). Ahh, Alaska. Ju mer jag såg och ju fler Alaska-bor jag träffade, ju gladare blev jag. Vilken guldklimp! Här skulle jag vilja bo ett tag.
Foton kommer i nästa blogginlägg! Här är ett par favoriter tills vidare.
Från ridgen mellan läger 3 och 4 – ett av de vackraste platserna på berget. Foto: Sarah Carpenter
Toppen av Nordamerika, med Sveriges bästa kläder! Foto: Don Carpenter
