Om att tänka annorlunda utomhus än inomhus
Jag undrar hur mycket vi vet om hur vi egentligen påverkas av vår omgivning? Vad händer med människan när hon lever mellan 4 väggar? Vad händer när man bor i fyrkantiga boxar, åker till det fyrkantiga jobbet/skolan i fyrkantiga boxar, tittar in i en fyrkantig box halva dagen, äter mat värmd i en annan fyrkantig box, dricker syntetisk dryck och lyssnar på elektronisk musik.
Vad händer när blicken alltid fastnar på någonting i närheten och inte får sträcka ut sitt synfält? Vad händer med oss när tankarna studsar mellan tillverkad asfalt, datorskärmar, byggnader och bilar. Hur mycket påverkar omgivningen ditt sätt att tänka?
Mina tankar förändras med omgivningen. Ibland känner jag klaustrofobi när jag är inomhus. En slags abstinens som utvecklas till nästan-panik. Jag slänger upp dörren. Tar tag i cykeln jag hyrt på Lampedusa, trampar bort från de små husen. Hundra meter, upp över kullen ligger havet.
En lättnad infinner sig i kroppen.
Det är som om världen öppnar sig. Ögonen fylls av lugn. Andetagen saktar ner. Jag hör fåglar kvittra ikapp med fiskmåsarnas rop. Solen värmer. Det doftar varma barrträd och färsk jord. Vinden tar tag i håret och smeker kinderna. Jag släpper bromsarna på cykeln. Naturen är stor och vidderna ger plats för en annan slags tänkande. Tankarna blir långa och obrutna, sträcker sig längs kusten och tar fart ut över havet.
Jag tror att vi behöver naturen. Jag tror att vi behöver den lika mycket som vi behöver mat och pengar för att överleva. Vi behöver naturen för det som kan kallas för själen. För den delen av oss som minns när vi var en del av naturen, som minns hur vi levde nära det levande.
Lampedusa är levande. Det är vilt och vackert. Jag stannar till här och där. Lämnar cykeln vid vägen och vandrar ut över klipporna. Vid ett tillfälle får jag tårar i ögonen för det är så vackert. Men jag känner också en sorgsenhet. Jag är där ensam. Det är så få som verkar uppleva och älska naturen idag, även om Lampedusianer är ett undantag. Här tar man ledigt från jobbet när det är bra väder. Några hundra meter bort sitter en fiskare och metar.
Men det stör mig att de finns de som tror att naturen är farlig och ond, att man måste ha ett certifikat för att vistas i naturen, eller att man måste ha speciell utrustning, utbildning eller erfarenhet. Det gör mig oändligt ledsen när någon tror att naturen är för de rika. Det gör mig ännu mer ledsen när människan ser på naturen och havet som något som finns där för oss att skörda, som om det vore död materia. Kanske beror det på att vi lever längre från naturen idag än förr.
Thousands of tired, nerve-shaken, over-civilized people are beginning to find out that going to the mountains is going home; that wildness is a necessity; and that mountain parks and reservations are useful not only as fountains of timber and irrigating rivers, but as fountains of life.
John Muir- Our National Parks, (1901)
Kanske är det där man måste börja rädda naturen. Hjälpa fler att trivas i naturen för att i sin tur vilja hjälpa den.
Mer om det senare…
