4’e gången på Kilimanjaro – en naket, svartvit upplevelse
Kilimanjaro är 5895m högt. Inget högt berg i jämförelse med andra, men ändå en expedition som är för hög för att kunna beskriva i ord. Kilimanjaro är så mycket mer än ett berg. Det är en upplevelse. Att få äran att vara guide på Kilimanjaro är en om möjligt ännu större upplevelse.
Jag har just vinkat av den första gruppen av två för säsongen. Om några dagar väntar nästa grupp. Det kan låta som ett ”jobb”, men det är det inte. Det var jobbigt att säga hej då till deltagarna. Jag var en del av deras upplevelse, de var en del av min. Vi lärde känna varandra på sätt man aldrig lär känna varandra på havsnivå. Några hade tårar i ögonen. Det känns tomt efteråt.
Jag stod på toppen för 4’e gången som guide för expeditionsdeltagare. Varje gång har varit annorlunda. De två senaste med Expeditionsresor har varit speciella. Mer välorganiserade än någonsin, och med bästa kollegorna har det blivit mer minnesvärt, och säkrare. Visst är Kilimanjaro ett ”lätt” berg, men det är fortfarande en respektabel höjd. Fastän vi gör samma tur, på ungefär samma tid på året är det annorlunda. Det beror såklart på gruppen, människorna, på berget, på vädret, på mig själv. Allting ändrar sig. För mig handlar det inte alls om att nå toppen, utan om att hjälpa alla andra att må så bra som möjligt för att de ska kunna nå toppen. Det är lycka. Jag jobbar som min idol och vän Chhiring Sherpa, och fick dessutom igen ynnesten att jobba med min guide-förebild Jonas Sundquist. Dessutom hade vi en fantastisk grupp. Gruppdynamik är så intressant. Dessa deltagare fann varandra direkt och stämningen var otrolig.
Denna gången var vädret i det närmaste perfekt. Aningens kallare än tidigare, men bra. Trots att jag vet vägen utantill blir jag fortfarande överraskad av Kilimanjaros skiftande natur och otroliga kontraster. Det är verkligen ett häftigt berg! Den här gången hade jag ett kreativt projekt i att fånga Kilimanjaro i svart-vitt, naket. Se bilderna nedan. Alla är tagna med Olympus OM-D’s svartvita grain-filter.
Har du kondition, uthållighet och vilja kan du nå toppen. Din enda fiende är höjdsjuka eller någon annan sjukdom på vägen. Några blir sjuka och går ner tidigt innan toppen. Jonas går med ner dem och jag blir ensam med åtta stycken på toppnatten, den mest speciella upplevelsen av alla. Jag tröttnar aldrig på att vakna upp sen kväll, äta tidig ”frukost” och gå ut ur tältet med pannlampan på. De andras förväntningar och spänning smittar av sig i luften. Det är tyst och mörkt. Natten och berget smälter ihop. Stjärnhimlen glittrar ikapp med de andras ögon och pannlampor. Vi har stark vind hela vandringen uppåt. Det är 5-10 minusgrader och mellan 15-20 m/s sliter i ryggsäckar och stavar och biter tag i näsor och fingertoppar. Jag älskar det här.
Många strapatser senare börjar det ljusna, och toppsilhuetten glider ut ur natten och täcks med solljus. Trötta ögon ser uppåt.Vi kommer upp över den första kammen, stella point. Och då ligger han plötsligt där. Ingen illusion eller bild som är för evigt etsad i mitt minne. Det ligger en död man nära toppen av Kilimanjaro. Han ligger på rygg med de nakna handflatorna uppåtvända. Grön jacka och grå dunbyxor. Lite längre än mig. Bara han, bredvid en sten. En guide-vän väser att kunderna inte får se honom. Jag nickar och bryter ihop. Andas snabbare och snabbare, tårarna rinner och hjärtat fylls av sorg och minnen. Jag böjer mig över staven och försöker andas djupare. Kramar om deltagarna bort från den döda kroppen, med tårar i ögonen och säger att vi måste ut ur vinden. De gömmer sig från vinden bakom en klippa 50m bort från han som ligger still på marken. Liv och död, så nära varandra.
Bilden av honom stannar på hjärnhinnan som en plastfilm som täcker allt. Jag och expeditionsresors deltagare når alla toppen och jag blir så lycklig för deras skull. Bilden av mannen försvinner ett tag. Vi tar våra topp-bilder och går neråt igen. Jag pekar ut kratern i motsatt riktning från mannen på marken.
Om ett berg förändra ditt liv? Nej. Men en upplevelse kan förändra ditt liv. De andras liv har ett minne för livet, och mitt med.
På vägen ner låter jag de andra passera, stannar till vid den döda kroppen, sätter händerna framför hjärtat och böjer huvudet neråt.