Varför och därför
Jag har svarat på samma fråga många gånger. Men kanske är det så att de som behöver ställa frågan kanske ändå inte kan förstå svaren. Ni andra kanske förstår.
För visst finns det något mer, utöver de vanliga eller ovanliga svaren. Något som inte går att svara på. Något bakomliggande som vilar i ryggraden, alltid redo att dra i rätt trådar. Något som drar uppåt, längre, djupare.
Jag märker det igen när jag är ute och paddlar havskajak med E. Horisonten. De små öarna innan horisonten. Jag vill dit. Samma känsla som drar mig till den högsta punkten när jag är ute och går över klipporna. Samma som vill dra mig djupare ner i havet och snudda det djupaste.
Men det djupaste drar inte så mycket just nu. Jag försöker hitta dit. Letar i havet. Men kroppen är inte i form efter senaste host-och antibiotikaattacken. Och det finns visst ett uttryck som heter ”bergtagen”.
”I folktron var bergtagning en föreställning om att övernaturliga väsen kunde lura med sig människor till sina boningar i berget. Wikipedia”
Och det är väl något övernaturligt med Everest. För även om kroppen nu är i Sveriga så är en del av mig är fortfarande där. När jag kommer hem helt, då ska jag börja fridyka igen. Men först lite bilder: