Valhaj vs. Världsrekordförsök

Det är sådant man hoppas så mycket på att det händer. Kanske så mycket att det nog inte händer bara för att man hoppas för mycket. Men direkt efter lunchen hände det.

Några snorklare längre bort ropar ”whale shark, whale shark”. I samma sekund tystnar alla samtal på båten och som på en given signal flyger alla fridykare upp och tittar ner i havet. Sen springer vi. Ner på däck. Koncentrerad tystnad. Utrustningen ska på så snabbt som möjligt. Jag och Max fridyker utan dräkt och är först i. Blått och mjukt vatten.

Det första ögonblicket är det bästa. Jag sätter ner huvudet under ytan och så är han där. Enorm. Magnifik. Vilket magiskt djur. Det är som en energi i vattnet bara för att han är där i hela sin varelse. Jag undrar om han vet hur mycket vi beundrar honom  där ovanför, ibland bredvid. Ett par gånger har vi sällskap genom vattnet. Jag är alldeles bredvid hans öga och ser att han sneglar. Det är nog en nyfiken snegling. För han skulle kunna sticka vilken sekund som helst med en snärt med stjärtfenan. Vi följer honom ån ytan tills han dyker neråt och så djupt att han försvinner i det blå.

Vid något tillfälle simmade jag allt jag kunde för att hinna med. I tankarna fanns bara valhajen och sedan tanken att det här är så mycket bättre än att försöka sätta ett världsrekord.

Det skulle jag ändå inte kunna gjort. Lungorna behöver vila mer och nästa och sista chansen att sätta världsrekordet är i övermorgon.