Om brist på säl-skap och obesvarad kärlek

Så många gånger har jag (säl-likt) och hoppfullt glidit ner i havet, bara för en liten träff. Men då simmar sälen bort. Oförskämt.  Jag vill ju bara att vi ska fridyka ihop! Sälarna verkar inte förstå att jag är deras stora fan-club. Andra fridykare är vanligtvis fanatiskt intresserade av delfiner. Jag är fanatiskt intresserad av sälar. Det är det sötaste djur jag vet! Men svenska sälar är hopplöst blyga.

Så hände det magiska i flytten till Basecamp, (lägenhetsköpet) som ligger bara ett stenkast från säldammen i slottskogen. Jag hade på något sätt förträngt att sälarna finns mitt i Göteborg. Jag hade inte varit där sedan jag var så kort att jag fick stå på tå för att se över muren. Nu är jag där nästan varje dag. Det är lika overkligt varje gång. En del av mig blir fortfarande förvånad när de små huvudena med de mörka ögonen som nyfiket tittar upp ur vattnet, följer mig med blicken, lyfter upp nosen och dyker ner. Jag kan stå i timmar och se dem simma omkring med sin perfekta fridykningsteknik. Folk frågar mig ibland vad jag blir inspirerad av. Sälar inspirerar mig att fridyka. Åh, den som ändå fick hoppa i säldammen!