Huden är vattentät!
Jag gick hemåt i mörker, driven av hunger. Vi hade inte ätit sedan en sen frukost efter träningspasset bara för att det ösregnat och stormat hela dagen. Nu piskades ansiktet av mörkt regn och vattnet strömmade upp över fotknölarna och in i skorna. Träningsbyxorna rann nerför benen. Kallt. Men jag kunde inte bli mycket blötare så jag gick en omväg hem. Upp över kullen och runt klipporna mot havet och horisonten som smälte ihop i svart. Havet lystes upp då och då av ljusen från den lilla fyren. Enorma vågor dånade in mot klipporna och piskade upp kaskader av vitt skum likt förlista skepp som kastade sig in mot land. Det var mäktigt. Jag var den enda som var där och såg naturens krafter.
Det här är naturen. Det här är väder. Akim menade nyss att vädret var “konstigt”. Bara för att det ösregnar en hel dag. Jag tycker att det är han som människa som är “konstig”. En del av mig tycker att vi inte har någon rätt att klaga på vädret. Dels för att det är helt meningslöst att klaga på, men också för att det är det mest naturliga som finns. Det är en del av den här planeten vi bor på. En del som vi inte rår på med vår teknik och forskning. Det innebär inte att det är konstigt.
Det kan nog bitvis verka som om jag är på träningsläger på en paradis-ö. Men det är bara för att jag fotograferar när det är bra väder. Det är mest dåligt väder. Jag går mest fram och tillbaka mellan alla träningspass i gore-tex jacka och önskar jag tagit med min Tierra-dunjacka och primaloftbyxor. Det blåser nästan konstant. Så fort det är lugnt hoppar vi i havet för att fridyka (1 gång på 2 veckor).
Idag hann vi med morgonens träningspass på gymet. Det skulle bli ett pass intervall-löpning på eftermiddagen men Akim hävdade att det inte var smart och hög skaderisk. Och kallt. Det regnade ju. Jag älskar att springa i regn, så jag pekade på min hud på armen och citerade en Sherpa-vän “this – is waterproof”. Men det blev inget löppass. Istället blev det två långfilmer på raken ombord hans segelbåt som ligger på land, och efter det var vi båda övertygade om att vi höll på att svälta ihjäl. “Men vi kan inte gå ut”, suckade Akim. Jag såg nog väldigt frågande ut “det är ju bara vatten!” Men Akim var orolig för båten och vinden och hungrade hellre ihjäl. En äkta kapten lämnar inte sitt skepp.
Så jag gick hem i regnet till undervåningen av det slottliknande huset jag hyr. Tog en omväg och blev genomvåt. Kokade pasta och räknade ner minuterna innan jag vräkte i mig maten, tog på mig nya torra byxor och gick ut i regnet igen för att ta med resterande mat till Akim. Byxorna blev snabbt blöta, så jag sprang. Och log. Jag sprang förbi ett hotell med stora fönster där militärer med blickarna följde min färd genom floden av regnvatten. Jag plaskade extra mycket bara för det.
Väder och naturen är inte farlig bara för att vi vant oss vid att bo inomhus. Det är otroligt kul att vara ute i väder.
Havet är bara 3 minuter från huset jag hyr. Jag har fått en fascination av vågorna som slår in vid de klipporna – så det har blivit lite foton därifrån:
