Hälften så stark eller dubbelt så svag

Everest börjar äntligen släppa taget om kroppen. Så börjar det ljuva arbetet med att bygga upp vad Everest (med god hjälp av mig) brutit ner. Mmmm, mera träning.

Första träningspasset på gymmet på 4 månader.  Allting ser likadant ut som innan Everest. På något sätt står tiden alltid still på gymmet. Samma människor, samma kroppar, samma svettlukt. Det är där många muskler till äventyr formats.  Jag går fram till samma chinsstång som jag gjorde 12 chins på innan avresan. Minns lättheten och styrkan. Provhänger armarna. De håller. Drar mig upp en gång, två gånger, tre, fyra. Tungt. Det tar stopp.  Snabbt över till nästa övning. Jag kommer ihåg min gamla rutin. Bara funktionella övningar utan någon vila emellan. Efter 5 övningar är pulsen skyhög. ”Som på ungefär 7500m”, tänker jag. Jag är lite mindre än hälften så stark, eller dubbelt så svag som innan Everest. Men det var värt vartenda muskel.

Kroppen ska nu så snabbt och effektivt som möjligt stöpas in i fridykningsform. Lagom med konditionsträning för att maxa syreupptaget, lite funktionell styrka för att minimera onödig rörelseenergi, massa andhållning för att klara syrebristen, simträning för att komma ihåg rätt teknik och såklart – fridykning. Kroppen behöver vänja sig vid det stora vattentrycket, vid havets kram på botten och den underbara viktlösa kampen på vägen upp.

Men försiktigt. Jag frågar kroppen om råd. Den vet bäst. Kroppen vet att immunförsvaret förkrossats av den långa tiden på den höga höjden. Lite för mycket ansträngning, för lite vila och jag blir sjuk. Jag lurar kroppen genom att intala den att det inte är träning. Kajakpaddling, lätt skogslöpning,  tennis,  klättring och yoga är ju inte träning – det är bara kul!