Berget står ju bara där
Jag och Johanna lämnar Cho Ouy full av motstridiga känslor. Störst är tomheten efter det oklättrade berget. Nu står det 2-0 till Cho Oyu. Cho Oyu lämnar ännu ett hål efter sig, och enda sättet att hantera hålet verkar vara att planera nästa klättring. Cho Oyu igen om ett år? Ett tredje försök? Visst, jag älskar bergen, klättringen och allt omkring expeditionerna, älskar Tibet och kommer gärna hit igen!
Men ändå. ”Jävla skit-berg”, tänker jag utan att mena det. Berget står ju bara där. Vi har bara lite otur med vädret, två gånger i rad. Det är inget att göra åt. Ändå vill hälften av mig vill stanna, försöka igen. Hälften av mig vill bara härifrån, bort från misslyckandet. Den första hälften vet mycket väl om att vindarna kommer fortsätta blåsa hårt minst en vecka till, kanske hela vintern, utan avbrott. Men den andra hälften av mig vet inte om den är redo för verkligheten, vill inte lämna det enkla, sköna livet i lägret bland bergen. Vill inte konfrontera mobiletelfoner och internet och jobb, samtidigt som jag saknar kranvatten, rena lakan och en dush.
Alla utom två expeditioner har redan lämnat berget. Att ge sig upp ensamma skulle betyda en enorm risk. Förfrysningsskador. Skulle något hända något av oss skulle det vara kört. Psykologiskt tog det lång tid att ta beslutet, men det var egentligen självklart.
Sista natten i baslägret är det iskallt och blåser ännu hårdare. Jag sover i dunjackan i min minus-40 sovsäck. Nästan i sömnen sträcker jag ut en arm och håller mot tältduken så att den inte blåser sönder. I grannlägret hos Adventure consultants blåser mattältet bort och toaletttältet blåser sönder. Det är meningslöst att stanna och försöka igen. Misslyckandet tar över en del av lyckan från Shishapangmas centraltopp. Shishapangma skulle ju inte spela så stor roll egentligen. I mitt huvud tänkte jag på Shishapangma som en kul acklimatisering men Cho Oyu som huvudmålet. Nu kom vi försent till Cho Oyu. Vintern hade börjat och jetvintarna hade börjat blåsa.
Bergen lämnar minnen i kroppen. Sedan vi kom ner från höghöjdslägren drömmer jag varje natt att vi befinner oss i läger 2, och att det bara av någon drömlik anledning finns sängar i tältet. En envis höghöjdshosta dröjer sig kvar i lungorna och fingrarna pirrar av det lite trögare blodet som fortfarande är anpassat till hög höjd. Efter att ha gått i tunga kängor och med ryggsäck har kroppen liksom antagit samma hållning som om den alltid har ryggsäck och är på väg på vandring, med den skillnaden att vi inte är lika andfådda hela tiden.
Nu när jag snart är tillbaka i internetsamhället är detta rätt tillfälle att tacka min bästa vän och spökskrivare Hanli Prinsloo för att hon har hjälpt mig att hålla bloggen och mig vid liv vid oregelbundna och knastriga satellittelefonsamtal! Jag har förstått att missförståndet om vilken topp vi var på på Shishapangma har skapat en del turbulens, vilket såklart inte var meningen.
Nästa och sistan bloggen kommer från Kathmandu och vi försöker förbereda oss på en kulturchock när vi kommer ner från den vidsträckta tystnaden till kaoset i staden.
