Attityd, knäskada och andhållning
Så hände det igen. Jag ogillar verkligen att klaga, men jag hatar verkligen att skada mig. Det är inte bara en fysisk utmaning, men mentalt jättejobbigt. Jag ogillar att vara begränsad. Jag lever ju med och av min kropp, och det är mitt jobb att ta hand om den så att jag kan göra allt jag vill och behöver göra. Som till exempel att vara guide på Kilimanjaro för Expeditionsresor om några dagar. Som att kunna träna för ett världsrekordförsök.
Jag har skrivit om konsten att hantera skador förut. Jag läste om början av texten:
Tänk dig att du är ute och går en vacker sommardag. En liten sten har fastnat i din ena sko. Den skaver lite mot foten och är obekväm, men det är så trevligt att gå och du har inte lust att avbryta promenaden bara för att skaka loss stenen ur skon.
Det är bäst att ta hand som små saker medans de är små.
Jag glömde det. I min iver att träna bortsåg jag fullständigt den nya skavanken i knät. När jag sedan halkade till på båten och upplevde att knät gjorde en kullerbytta i slowmotion var det redan försent. Jag är ordinerad vila från löpning och överansträngning, typ Kilimanjaro. Men jag kan och får cykla, vilket min tränare Akim såklart tycker är jättebra för det är perfekt att kombinera med andhållning. Han tycker inte ens att knät är ett stort problem. ”Now you can evolve your breathhold” menade han glatt och ändrade hela träningsprogrammet.
Jag stod handfallen. Men slogs av klokheten och enkelheten i det hela. Oavsett vad som händer är det tankarna kring det inträffade som sätter attityden. Jag är nu mitt i att ändra attityd. Från ilska och sorgsenhet till att ta vara på ”vilan” och göra något bra av det. Så nu ska jag hålla andan, och sen åker jag hem och försöker få ordning på knät. Tack Patrick för all support!
Passar på att skicka tankar till er som jag skulle bestigit och delat Kilimanjaro med – njut!