Underbara blå
Blått. Har nog aldrig sett så blått vatten förut. Tidig förmiddag och solstrålarna spelar långsamt över ytan, pekar neråt djupet. Jag skulle kunna tappa andan för att det är så vackert. Men istället håller jag andan.
Ett första uppvärmningsdyk till femton meter. Blundar på vägen ner, stannar till och håller fast i linan och håller ögonen stängda lite till. Tittar in i kroppen och allt jag hör är mina egna hjärtslag som slår långsammare och långsammare. Omsluten av mjukt varmt vatten slappnar kroppen av mer och mer. Jag öppnar ögonen och ser andra människoformer glida neråt i det mörkare blå. Där nere på femton meter blir jag äntligen lugn.
Två uppvärmningsdyk till så är jag redo. Jag har bestämt 60 meter första dagen. Ett sista djupt andetag och kroppen sätter iväg neråt. Precis som av gammal vana och autopilot funkar allting precis som det ska. Jag bara slappnar av. Faller djupare och djupare neråt. Det blir kallare och kallare. Så känner jag bottenplattan under handen, stannar till någon sekund och ser mig om. Bara blått. Så vänder jag uppåt igen, genom språngskikten blir det varmare och varmare och jag vet ju att jag är nära ytan, saknar in och njuter de sista metrarna mot världen ovanför tills jag äntligen får ta nästa andetag med ett leende. Och en lättnad. Och tacksamhet. Och en välbehövlig boost för självförtroendet i kroppen. Det känns som ett av mitt livs bästa dyk för att det var så skönt. Och det blir mitt mål för resten av träningsdagarna – att göra mitt livs skönaste dyk varje dag.