Om djupdyk, fjärilar i magen och stora upplevelser
Framför mig har jag ett hav. Ytterligare veckor av djup fridykning. Örat har äntligen återhämtat sig och imorse var jag nere på ett lätt 102m dyk.
Många har frågat mig vad mitt nästa projekt är och jag har oftast svarat att jag ska ”dyka jättedjupt”. De första gångerna jag svarade fick jag magen full av fjärilar varje gång. Nu har jag sagt det så många gånger att fjärilarna vant sig. Jag ska försöka ta tillbaks mitt världsrekord i variabel vikt till 130m. Går det bra så fortsätter jag med att försöka slå rekordet i no-limit på 160m. Därav fjärilarna.
Variabel vikt: dyker ner genom att hålla i en vikt, simmar upp av egen kraft
No Limit: dyker ner genom att hålla i en vikt, upp med hjälp av winsch eller lyftsäck.
De flesta kommer reagera på No Limit. Det är jättedjupt. Och rekordet är det enda som varit orört i 10 år från det att Tanya Streeter satte djupet 2002.
Lugn. Jag vet ju inte än om jag kan klara de djupen. Efter att ha försökt göra väldigt många saker på en gång är jag nu en förespråkare för att göra en sak i taget. Jag kommer göra ett dyk i taget och se hur djupt det tar mig.
Många tror att det jag håller på med handlar om att ta risker, men det är snarare tvärtom. Det handlar om att undvika och anlysera risker. Jag är riskmedveten och har dessutom lovat många människor att inte ta några onödiga risker. Jag håller vad jag lovar. Den senaste veckan har jag varje dag gjort en riskanalys på mitt dyk-squeezade öra, och nu äntligen är jag redo att dyka igen.
Jag är den första att erkänna att jag har dubbla känslor för ”No limit”. Jag gillar enkelhet, men no-limit är inte enkelt. Det är som att organisera, fixa med utrustning och träna för en everest-expedition, förutom att det är som att göra allt första gången eftersom så få har gjort det. Bara 5-6 personer har varit på de djupen. Det är en massa utrustning och människor involverade. En stor del av mig gillar mest att vara i havet utan någon utrustning och massa människor. Men en annan del av mig älskar djupet – djupet som jag bara kan ta mig till med no-limit.
Det är nämligen något som händer på riktigt djupa fridyk. Det är svårt att beskriva. Kanske har det att göra med det enorma vattentrycket eller litenheten i att vara ensam i det stora havet. Det är en känsla av frihet och total koncentration. Det är ett extremt fysiskt dyk. Och det är ett inre dyk där den största utmaningen kommer vara mer mental än kroppslig. Det är en så stor upplevelse att vara där nere att man kan tappa fattningen.
Att jag vill göra ett försök beror på att jag är en sådan person som gör det jag bestämt mig för. För 10 år sedan, när jag såg filmen det stora blå sade jag till mig själv att ”det där ska jag göra”. Nu är det dags. Jag har i och för sig redan dykt dykt djupare än de gjorde i filmen. Men jag vill ändå göra det på riktigt. Jag vill ändå bli den djupaste kvinnan i världen.