Jag kan inte fridyka längre
Titeln är vad som dyker upp i huvudet direkt efteråt. Men rättare sagt är: jag kan inte tryckutjämna djupare. Det tar stopp. Vad som var ett misstag i tryckutjämningen igår upprepades idag igen.
Jag kom upp från 105m och var så besviken att jag kastade mina ”fluid goggles” över plattformen och ytterst motvilligt gick ner under ytan igen för att dekomprimera med syrgas. Där nere begrundade jag vad som hänt.
Det handlar om tryckutjämning.
Man kan bara fridyka så djupt som man kan tryckutjämna öronen. Alla som provat att dyka ner några meter vet att vattentrycket pressar mot trumhinnorna och det gör ont om man inte tryckutjämnar öronen (håller för näsan och blåser mot trycket). Utmaningen i djup fridykning är att man uppbenbarligen har en begränsad mängd luft (i lungorna) att tryckutjämna med. När lungorna komprimeras av vattentrycket finns det mindre och mindre luft att tryckutjämna med.
Vid ett visst djup blir det liksom en ödestiger känsla. Jag svor tyst inombords när dykdatorn pep på 100m. För jag hade just använt den sista lilla luften i munnen att tryckutjämna med. Det fanns ingen luft kvar och när jag fortsatte ner och det tog stopp i öronen så var jag tvungen att bromsa och stanna. Det är hemskt att stanna med vetskapen om att det är långt kvar till botten. Det är också långt till ytan, och det är inte lika roligt och lätt att ta sig upp när man vet att man inte klarat dyket. Frustrerande.
Jag har provat en ny tryckutjämningsmetod (jag inte brukar göra) med vetskapen om att den borde ta mig till 160m. Kanske ska jag fortsätt med den, kanske ska jag göra vad jag alltid gjort (vilket tagit mig till 126m) och borde räcka lite till. Kanske ska jag testa på ett nytt djupdyk imorgon och bara ha en chans att testa. Kanske ska jag ta en vilodag och testa på grundare djup. Jag vet inte än. Tiden börjar rinna ut.