Ingen springer som jag (ingen springer som du, heller)

Det är fredag kväll, mitt i ”Let’s dance”. Jag är mitt i elljusspåret i en kvällsmörk skog. Mitt i ren och skär löparglädje. Jag flyger fram och springer så snabbt att det känns som om fötterna knappt hinner snudda marken. Jag har släppt allt vad löparteknik, pulsklocka och träningsplan heter. Och jag älskar det.

Jag springer ömsom på slingan, ömsom i den kuperade, mjuka skogen bredvid. Jag studsar fram på lätta fötter, väjer för träd och hoppar över stenar. Frihet, lätthet, lycka. Det är mörkt och sent och jag träffar bara på en hund och dess ägare som ler mot mig, mot min glädje som kommer rusande. Egentligen stod det intervallträning på schemat, men jag kände verkligen inte för kontrollerad träning ikväll. Jag tror på att lyssna på kroppen och tänker träna intervaller imorgon istället. Så fredag kväll blev det blev vad som kallas för ”fartlek”.

Jag älskar att springa, och det känns som om löpningen älskar mig tillbaks. Men det är som om vi säger hejdå, där i skogen. Jag känner mig nostalgisk och kommer sakna löpningen bland det mesta av allt när jag är på berget. Men bara för ett tag. (Jag får nämligen inte springa uppför Everest, måste ta det lugnt). Men jag kommer nog springa i Kathmandu, och kanske lite som acklimatisering, bara för att jag älskar att springa.

Därför är jag extra glad för min senaste samarbetspartner, löplabbet. För att löpningen ligger så nära hjärtat, för att jag tror på löpning som en av världens bästa träningsformer, för att det är så underbart att springa. Det känns som om det är detta kroppen är gjord för att göra. Löpningen har legat som grund i all min träning, så man kan säga att det är löpglädjen som har tagit mig till mt. Everest.

Löplabbet har gjort en härlig film om hur löpgläde känns. Spela här Inspirationsfilm löpning