Fridykning som sport
Fridykning är en konstig sport. Jag kommer ner till plattformen där båten utgår ifrån alldeles vid havet, och försöker för skojs skull se allt med en utomståendes ögon. Folk ligger och sitter utspridda, några i konstiga och vridna positioner. Luften fylls av andetag, långsamma och pysande, långa utandningar och märkliga ljud. Några blundar, några stirrar ut över havet.
Fridykning börjar redan på land, alla har olika varianter att värma upp innan sitt djupdyk.
Fridykning är en vacker sport. Ute vid dykplatsen är det tyst. Under och ovan ytan. Tiotals linor som leder ner i djupet, små figurer likt skuggor som glider ner och upp längs repen. Det är fint att se människokroppen så smidig i vattnet. Som om den verkligen hörde hemma där.
Fridykning kan vara olika för olika fridykare. För mig är det mest viktigt att bara få vara i vattnet, ett med vattnet, titta på fiskar och komma ihåg att det var anledningen att jag började fridyka. För andra handlar det mer om att dyka djupt längs linan. Om Siffror och sekunder, små detaljer i teknik, tryckutjämning, dräktkombinationer och viktning.
Fridykning är en inre sport. Dyket utspelar sig lika mycket i havet som inuti huvudet. Varje tanke du tänker kommer påverka din kropp och ditt dyk. Innan mitt tredje träningsdyk är tankarna inte på rätt plats. 1½ meter vågor påverkar mig så att jag inte kan slappna av, varken i kroppen eller i huvudet. Jag andas för mycket, tappar lunget och så glömmer organisationen bort att den är en fridykare före mig i kön. Jag dyker 15 minuter senare än jag borde, och huvudet är inte med längre. Kroppen protesterar och vill hosta mitt i dyket. Jag vänder omedelbart. Kommer upp och är lustigt nog inte besviken. Jag gjorde vad jag kunde, och lyckades vända mitt mindset innan dyket till det bättre.
Fridykning är också en yttre sport. Såklart. Detta är ju VM. Jag har gått in med inställningen att jag kan bara dyka så djupt jag kan och inte jämföra mig med andra, för att helt enkelt se hur långt det räcker. Med mitt fjärde träningsdyk i ryggen (berättar inte hur djupt – det är ju VM 😉 har jag ingen aning om hur långt det räcker. Fridykning är en spännande sport!
Jag har också hunnit med att (under en ”vilodag”) ta några bilder på min bästa fridykningskompis Hanli:
