En Sherpa på fridyknings-SM och en kropp på paus
I helgen gick SM i (inomhus-)fridykning av stapeln. Eftersom den anordnas enligt SSDF som är med i RF skulle man nu kunna säga att fridykning är en olympisk sport! 🙂 Själv ogillar jag pool-disciplinerna. Dels för att de är i pool och inomhus, dels för att jag är riktigt dålig på dem (kanske hänger ihop). Men jag beundrar verkligen de som tävlar och tränar hårt för syftet. Det är en märklig och vacker tävlingsform. Det är ganska tyst kring pool-området. Alla ansikten står vända neråt barn-bassängen där ett antal människor i våtdräkt ligger och flyter med ansiktet nedåt. Vi väntar, och de flytande väntar – på att tiden ska gå, helst så länge som möjligt. Det kallas statisk apnea – stillaliggande andhållning. Nej, det är ingen publikfriande sport direkt. Mest spännande är de sista sekunderna när den flytande personen lyfter upp huvudet ur vattnet och tar sitt första andetag på kanske 5 minuter. Längst håller Ulf Dextegen, som hjälpt mig med idrottshypnos. Han andas inte på 7 minuter och 38 sekunder.
Men en av de som imponerar mest är Karma Sherpa. Han är en vän till forskaren Erika Schagatay som mätt mig och min kropp i massa sammanhang både på djupet och höjden. Nu är han i Sverige några månader för att få erfarenhet av en annan kultur. Såklart lär Erika honom att hålla andan. Sedan jag såg honom sist, när Chhiring var och hälsade på, har han hållt andan i 2 minuter och 40 sekunder. Nu ligger han i vattnet, ansiktet nedåt. Det står Nepal på ryggen av hans våtdräkt. Det är en märklig upplevelse att se någon så högt ifrån, en riktig Sherpa, ligga i vattnet och fridyka! Men det gör mig lycklig. Han håller andan 3 minuter och 31 sekunder – ett personbästa! Och han är så stolt. Sherpas är inte bara otroliga atleter, de är fantastiska människor. De har en ödmjukhet och respekt som är svårhittad i västvärlden. Nu finns planer på att starta ett Nepalesiskt fridykningslandslag 🙂
Jag skulle varit med som coach och uv-fotograf på tävlingarna. Men för några dagar sedan började kroppen påpeka att något inte var riktigt rätt. Jag lyssnade inte så noga och då brukar kroppen säga till lite högre, på skarpen. Så tog det stopp, eller snarare paus. Feber, slut på krafter och kroppen vill bara sova och vila. Olägligt? Alltid. Men som Erika Schagatay sa: det är alltid olägligt. Men för kroppen är det precis rätt tid.