Älskade tysta hav

Det var jobbigt att lämna Röda havet. Som fridykare (och människa) har jag en speciell relation till havet. För mig är havet mjukt, som ett andra hem, frihet, en lättnad, en vän och en utmaning, allt på samma gång. Att lämna havet var som att lämna en liten del av mig själv. Jag måste erkänna att jag fällde en salt tår (samma salthalt som havet)  inuti cyklopet innan jag gick upp ur vattnet.

Efter 12 timmars resa från 40 graders Egypten är jag i 4 grader Sverige. I bilen på väg hem till Göteborg berättar min fridykande far att det ska bli vindstilla nästa dag. Frågan finns i hans sätt att berätta om vädret och sedan tystna. Det spelar ingen roll att det bara är 12 grader i vattnet.
Vi åker ut till Hälsö i Göteborgs skärgård. Vadar över till Burö och klättrar över hala klippor. Så ligger det där, tyst och skimrande med lite nyfikna krusningar på ytan, som om det väntat på oss.

Ja, jag vet. Jag borde börja träna för mt. Everest NU. Världens högsta berg och vad som ska vara mitt livs bästa form är bara 6 månader bort. Men det finns något viktigare än fysisk form. Psykisk form. Mitt huvud och mina tankar är fortfarande i havet. Som bekant sitter kroppen och huvudet ihop, och det är svårt att göra något vettigt när de är på skilda ställen. För bara några dagar till låter jag tankarna vara kvar i det stora blå. Sen. Snart. Börjar träningen.

Men jag lämnar inte havet helt. Jag läser boken ”Tyst hav, jakten på den sista matfisken” av Isabella Lövin och förfäras. Jag visste att det var illa, men inte så här illa. Mest förfäras jag av hur yrkesfiskarna kan hävda att det är viktigare att de har jobb än det faktum att de håller på att utrota hela arter av fisk. Fiskar som har funnits i miljoner år har minskat med 70-90% de senaste 50 åren! Många fiskbestånd och hela ekosystem har kollapsat för att vi inte har en aning om vad som händer under ytan och man har valt att inte lyssna på forskarna.

För någon dag sedan såg jag ett paket med lax, en av de hotade fiskarterna. På paketet stod det ”odlad och producerad i norge”. Odlad och producerad. Som om fisken vore någon slags plantväxt. Det är ett liv vi pratar om, inte någon slags grönsak som växer i havet och som vi kan plocka som vi vill. Det har visat sig att fiskar har liknande smärtcentrum som människor, och lika bra syn. De är som vilka andra djur som helst, men behandlas som grönsaker.

Jag får en bekant känsla i bröstet. Det här känns viktigt. Det här vill jag jobba för. Jag börjar idag.