Meningslösheten i att bestiga en topp + bilder från Aconcagua

Kanske var det syrebrist. Kanske fick jag en riktig insikt. För ett hundratal meter under toppen, på väg ner,  insåg plötsligt jag hur meningslöst det är att bestiga en topp. Vid insikten log jag stort mot utsikten, till synes utan anledning. Det var i samband med att 66-åriga Emilio (som försökt nå toppen 4 gånger) ramlade ihop i det branta stenraset. (Senare framgick det att han letade efter sin ”magic stick”. Jag tror han var desillusionerad.) Vår fantastiska guide Andy Jones talade honom till slut till rätta, trots att han inte tillhörde vår expedition. Då insåg jag att det är detta som räknas.

För toppen är i stort sett menlös. Den är häftig för att ”allt” plötsligt tar slut, för känslan av att vara högst, och så klart för utsikten. Annars i stort sett menlös. Den är kanske 0,1% av berget och tiden vi tillbringade där obefintlig i jämförelse med resten. Så det är ”resten” som är viktigt. Mina största minnen från berget är naturupplevelserna, friheten, tältnätterna, tystanden, enkelheten och människorna jag mötte, inte toppen. På få andra berg har jag mött så ödmjuka och trevliga klättrare. Vid ett tillfälle var vi svenskar, mexikaner, sydafrikaner, en baharainer, kanadensare, slovaker och en holländare i samtal. Det är dem , deras personligheter och historier jag minns bäst. För att inte tala om de otroliga lokala guiderna. Jag fick en ny förebild i Andy Jones. Så ödmjuk, passionerad och klok. Jag har inte hört någon annan prata om bergen som han. Berget är som en spegel.

Några andra minnen större än toppen:
– Hur hjärtat slog så hårt. En vilopuls på 110 när jag låg i sovsäcken i sista lägret. Boken jag höll i vibrerade i samma rytm som hjärtat.
– Teamworket när vi satte upp tält. Så självklart, utan ett ord.
– Att sova med en varmvattenflaska i famnen i kylan
– Miniexpeditionen i att gå på toaletten mitt i natten. Det tog säkert 10-15 minuter.
– Tystnaden och utsikten från de nattliga toaletterna
– Att konstant ha brunt skit och damm under naglarna i 2 veckor.
– Alla saker jag hade i sovsäcken för att hålla dem varma: 1 vattenflaska, 1 kamera, 1 satellittelefon, 2 innesulor, 2 inneskor, 1 flapjackbar, 1 batteripack, 1 par byxor & 1 tröja.

Jag har en gång blivit hårt (på riktigt) anklagad för att lägga märke till ”ovidkommande” detaljer när jag bestiger berg. Ofta är det de små sakerna som gör de stora skillnaderna.

Men upplevelsen är inte över för att vi lämnar berget. Det gör också den ”vanliga” världen till en kontrast. På vägen ner satt jag i bussen med stora ögon, öppen mun och tomma tankar och försökte ta in alla intryck. Reklamskyltar, bilar, fart, färger, ljud. Det är raka motsatsen till att vara i bergen. Det var dessutom 50 grader varmare, och mitt blod var tjockt, rann långsamt genom ådrorna och gjorde mig tröttare än under toppattacken. Att vara i berg är lite som att vara på ett tystnadsretreat. Man blir depriverad på alla snabba intryck och nya förnimmelser. Allt är stort och långt bort i bergen. I staden är allt nära och snabbt. Ännu en kontrast. Det enkla livet i bergen (bara gå, leta tak över huvudet, äta, dricka, sova. Allt metodiskt). Jämfört med det lätt kaosartade vardagslivet. Det är enklare att bestiga ett berg än att handla julklappar i Mendoza. Inte lättare, men enklare. Det är kontrasterna som gör att jag gillar båda.